wanella

ni som inte vill läsa något sorgligt, eller inte orkar med människor som saknar sina döda hundar som om de vore människor - som värderar dem som de bästa vännerna de faktiskt var. Läs inte det här inlägget. Det handlar om hur jag fick avliva min bästa vän, hur den proceduren gick så fel den kunde och hur ledsen jag var efteråt. Ni andra som vill och orkar får såklart gärna läsa.
För exakt ett år sen behövde jag avliva min bästa vän. Dagen innan var ett kaos, av respekt till andra människor tänker jag inte gå in i detalj på vad som hände, men jag och min mor ringde många stressade samtal till varandra. På kvällen när allt lugnat ner sig tänkte jag ringa min mamma för att ha ett normalt samtal. Det började bra, hon och pappa skulle gå ut med hundarna. De hann inte gå långt alls innan den äldsta hunden gav upp. han vägrade gå och började gräva ner sig själv i buskar. Pappa fick bära hem honom. Då bestämde vi oss för att det var dags att låta honom slippa lida.
han hade varit sjuk rätt länge, det började ed att han hade ont och bara fick gå korta promenader, sen slutade han äta, eller kräktes upp allt som han fick i sig. En gång i sommarstugan så kom han in till mig i Gammelboden när jag packade mina väskor för att åka. Han hade mått dåligt några dagar. Och det som hände i boden kan jag inte förklara för någon som inte var där. Men han sa farväl, att det var dags för honom att somna, han bad om att få död. Min mamma och bror var där, jag tror inte att någon av oss kan förklara och inte att någon annan kan förstå. Men jag åkte hem och grät hela tågresan men vi valde att inte ta bort honom då. Sen några dagar senare så var det den natten när han inte orkade gå mer.
Jag grät hela den natten, pratade minnen som han gett mig och på morgonen så åkte jag hem. Han blev glad när jag kom, men sen gick han och grävde ner sig en en buske på baksidan. han vägrade äta, han bara låg där och gjorde ingenting i princip hela dagen. jag la mig i busken med honom, pappa ringde och bokade en tid hos en veterinär på kvällen. Jag och mamma pratade med varandra, och jag har ingen aning om vad vi sa, men jag vet att vid ett tillfälle så ångrade si mamma, hon frågade om vi inte skulle låta honom leva ett tag till. och jag sa nej. som jag ångrade det nejet senare, och som jag är glad att jag sa det ibland.
Pappa kom i alla fall hem från jobbet på kvällen, jag minns ingenting som hände förrän mamma kom ut med kopplet till mig och sa att det var dags. Hela jag skrek nej, om det bara var på insidan eller utsidan också vet jag inte, men då ångrade jag att jag sa nej, då ville jag inte, det kunde liksom inte vara dags. Men jag kopplade min hund, för allra sista gången. det var bland det sorgligaste jag gjort.
Sen åkte vi iväg, pappa körde, mamma satt bredvid honom, chili var i bakluckan och Bilbo fick sitta med mig och min bror i baksätet. Det ironiska med det hela var att det kändes ganska precis som när vi hämtade hem honom som valp. Att det kändes så gjorde händelsen både hemsk och vacker.
När vi kom fram till veterinären möttes vi av min mormor, morfar, moster och syster, de hade åkt från sommarstugan i Arboga för att ta farväl. Det var vackert, en solnedgång vi vattnet. Bilbo var glad, han hälsade glatt på alla med svansen i vädret, han åt godsaker som morfar hade med sig. Det kändes så fel att ta in honom sen för att ge honom sprutan. Men jag, min pappa och min bror gjorde det.
Så fort vi kom in i rummet så mådde Bilbo dåligt igen, alla de där krafterna han hade ett litet tag var bortblåsta, han kräktes igen, och på något vis var det skönt.
Sen var det dags att göra slut på lidandet, han fick en lugnande
spruta och han har alltid varit väldigt tålig, men det gjorde riktigt ont på honom. Vi förstod att han måste haft ondare i sina ben an vad vi trott. Sprutan tog extremt lång tid att verka, min bror gick ut ur rummet vid något tillfälle. Det sista bilbo gjorde innan han somnade var att pussa mig på handen. När han så somnat var det dags att ge den sista sprutan och veterinären förklarade att det brukar bara ta ett par andetag efter den så är det över sen. Det tog inte ett par andetag, det tog över en kvart. Kanske den längsta jävla kvarten i mitt liv. Veterinären sa att hon aldrig varit med om något liknande, men att han fått en dödlig dos och att vi bara kunde vänta.
Tillslut var det över. Veterinären frågade hur vi ville göra ed kroppen, och jag hade i princip tvingat min mormor och morfar att ta med honom till sommarstugan och begrava honom där. De försökte säga nej men jag var bestämd och helt förstörd så de gav upp. Så jag gick upp till de andra för att hämta en väska vi tagit med för att lägga kroppen i. När jag kom upp till bilarna så möttes jag av en gråtande mamma. Hon kramade mig och då brast allt för mig och jag sa/skrek "han dog aldrig". Alla hade tyckt att det tog för lång tid och de hade hoppats att veterinären undersökt honom och hittat en lösning. men så var det ju inte. Jag tog i alla fall några djupa andetag, hämtade väskan och gick ner igen.
Där nere berömde veterinären min pappa för att han skött sig så bra. Och han var verkligen fantastisk min älskade pappa. Han klappade på Bilbo, och på mig när jag inte kunde hålla tårarna inne. Vi la Bilbo i väskan och gick upp till de andra.
Mormor, morfar och min moster fick med sig väskan. Jag kan känna att jag var hemsk som tvingade dem till det. Morfar och Bilbo var bästa vänner, jag vet att han betydde extremt mycket för alla, han var en familjemedlem. Så jag tvingade inte bara mina stackars morföräldrar gräva en grav och anstränga sig fysiskt och ha en hund begraven i sin trädgård, det måste även vara en enorm psykisk press. Jag är i alla fall oerhört tacksam för att de gjorde det. En grav betyder mycket för mig då kan jag pyssla om honom ibland, och Bilbo älskade sommarstugan, nu får han vara där alltid.
Vår familj åkte vidare, jag tror att mamma kände att hon inte kunde komma hem än, för hon föreslog att vi skulle hälsa på några vänner till familjen. Hon tyckte att vi behövde berätta för pappan i familjen vad som hänt, han och Bilbo var vänner. Jag ville bara hem och duscha, jag kände mig hemsk och äcklig, men jag sa att det var okey att åka dit ett tag. Vi stannade vid en bensinmack, jag sprang ut ur bilen och började spy. Sedan åkte vi vidare hem till våra vänner, jag kunde först inte gå ut ur bilen utan satt och spydde genom bildörren ett tag. När jag väl gick in till de andra så gick jag och la mig i soffan och sov. Det är tur att familjen känt oss sen jag var barn annars hade de nog undrat vad det var för fel, men nu förstod de mig. Efter ett tag gick jag i alla fall ut och satt med de andra och försökte vara social, jag tror det gick ganska bra. Sedan ringde morfar, han grät, han hade precis grävt klart gropen till graven och undrade om han skulle lägga ner Bilbos favoritleksak med honom. Jag sa nej, jag ville väl ha den kvar som ett minne. Sen fick jag ångest, jag skulle aldrig mer få leka med Bilbo och Smaug, aldrig.
Tillslut åkte vi i alla fall hem, jag satt hur länge som helst på min säng. Jag fick en panikattack och hela min familj tog hand om mig.
Dagen efter skulle jag åka till Polen och jobba, ursprungsplanen var att jag skulle åka buss till flyget men med tanke på omständigheterna så hade mamma fixat så att hennes vän skulle köra mig. Vi åkte så sent vi bara kunde, i vanliga fall brukar vi vara på flygplatsen säkert 1 timme innan vi kan checka in. Vi hann precis svänga av vägen och undgå en lång bilkö, när vi kom fram krånglade det på forex och det var nära att jag inte fick med mig några pengar alls, och jag checkade in med bara 2 minuters marginal. men jag var så känslomässigt avtrubbad att inget av detta stressade mig. Jag jobbade sedan 10 fantastiska dagar i Polen och bearbetade min sorg de få stunder jag var ledig.
Sen kom jag hem igen. Pappa hämtade mig och vi åkte till sommarstugan. Jag berättade glatt om allt jag varit med om i Polen. Min syster hade gjort om i Gammelboden och ville visa det, mormor och morfar ville visa graven, jag slängde bara en hastig blick emot de båda sakerna och sa något om att det var fint. hej otacksam tjej. Mormor sa att jag och Oliwia skulle bädda våra sängar, jag låtsades vara lat och skjuta upp det (som vanligt) men den här gången orkade jag bara inte gå in i Gammelboden. Jag såg Bibos bilbur någonstans, jag vet inte ens var, jag bra gick, samma med hans koppel. jag ignorerade allt som påminde om Bilbo.
Sedan blev det kväll, mamma frågade något om hur det var med mig. Och då föll fasaden och jag började gråta. Hela släkten hade väntat hela dagen på den stunden. Tårar började rinna längst flera kinder. Jag fick med mig lite folk på en promenad ner till vattnet. Ner till piren där jag brukade bada med Bilbo. Jag berättade om en gång när han inte ville bada men jag ville det, så jag band honom vid ett träd och hoppade i själv, då blev han arg. Han ville vakta mig när jag badade, så han hoppade motvilligt i vattnet och simmade i cirklar runt mig så att inget ont kunde hända mig. sen tvingade han upp mig efter ett tag.
De 2 kilometerna vi gick hem var jag näst intill apatisk, jag vet att mamma försökte prata med mig, men jag kunde inte svara. Bara gå, och jag kan den vägen, jag tänkte inte jag bara gick.
Vi kom tillbaka till stugan och jag satte mig vid graven och grät, ett tillfälle ville jag bara gräva upp min hund. Jag har ingen aning om hur länge jag satt där eller hur ja sen kom till mamma och pappas säng där de kramade mig och lät mig vara ledsen, och mormor kom in med te.
Nu ett år efteråt så gråter jag fortfarande när jag tänker på det här, Chili reagerar på svarta hundar och jag har fortfarande inte gå in i min älskade gammelbod. Och jag saknar min bästa vän, men jag vet att vi gjorde rätt som lät honom somna.
En kvinna jag träffar i hundgården här har en son som sa en klok sak "Om det finns en himmel vill jag kunna se mina hundar i ögonen när jag kommer dit"