wanella

sitter här och skriver på en tenta. fundera över avvikande beteenden i familjer, hur mycket kan vara fel (let's face it, ingen familj är perfekt) innan någon utifrån måste bryta in? Började tänka på min egen uppväxt i ett radhusområde i en småstad.
Som jag minns det var allt frid och fröjd till en början, jag kunde inte bestämma mig för om det var bäst att sova hos mormor och morfar eller mamma och pappa. VI hälsade på varandra ofta och jag hade ett eget rum hos mormor och morfar (det min mamma snodde för ett tag sen). Jag kunde ångra mig flera gånger en kväll gällande var jag skulle sova så pappa och morfar fick möta upp varandra på den lilla bron över diket vid pulkabacken och ta med mig till rätt sovplats.
Sen fick jag en bror, sen förlorade jag en bror. Jag minns att vi lekte med honom natten innan, men att vi skulle sova och fick leka mer imorgon. Sen var det ambulanser i vår lägenhet, jag tror att mamma och pappa var i köket, jag och min syster pratade med en av ambulanskillarna, jag vet att vi pratade om vad min bror hade för body på sig. Den var vit med bilar i massor av färger, vi pratade om vilka färger det var och det där samtalet glömmer jag aldrig. Jag hittade den där bodyn för något år sen, jag har aldrig pratat om den efter den där stunden i hallen, men jag vet att det var den för jag kände igen den och de hade klippt sönder den på vänster sida, jag antar att de försökte rädda honom med HLR. Den där ambulanskillen var nog den enda från sjukvården som pratade med oss barn om vår bror. Sköteskarn som hade hand om oss på sjukhuset under dagen svarade inte på varför alla vuxna personer i vår närhet grät, hon ville bara läsa i en bok om dinosaurier. På kvällen skickades vi hem med våra föräldrar som om våra liv skulle fortsätta som om inget hänt, jag och mamma såg polstjärnan genom sovrumsfönstret och konstaterade att det är där de döda bor. På kyrkis introducerades jag för teodicéproblemet när lärarna försökte stötta genom att säga att Gud var med vår familj i allt som hände och det enda jag kunde höra var "det finns ingen anledning att din bror dog, han var inte sjuk, men Gud dödade honom" (jag konfirmerade mig inte sen samma år som min bror skulle ha fyllt 10 år).
Efter allt det där sa mamma att vi skulle flytta till mormor och morfars hus, jag blev lycklig och trodde att jag aldrig mer skulle behöva välja var jag skulle sova, jag hade rätt på sätt och vis. Problemet var bara att mormor och morfar flyttade till en annan stad, 5 minuters gångväg blev nu till 30 minuters bilresa, det är mycket för en 4åring.
Barndomen i radhus var ändå rätt fin, vi var en hel drös med kommunistiska ungar som samlades och lekte lekar. På gräsfältet mellan min hage och Lokes hage brukade vi köra fotboll, under hökens vingar kom och Ett Två Tre Röda Stjärna. Vid vår tvättstuga var samlingspunkten för kurragöma, tjuv och polis , burken och liknande. Vår hage var bästa lekhagen, med alla backar runt hagen är den som gjord för cykelrace.
När vi var osams grupperade vi oss och kastade vi sten emot varandra, eller hade gerillakrig och gömde oss i buskar och hoppade på varandra när vi som minst ande det och vi slogs ordentligt ska ni veta. Sen var vi vänner igen, en sten i ögat eller en spark emot halsen glömdes bort över en middag.
VI gick ihop oss och förde demonstrationer ibland. En gång när någon vuxen tyckte det var en bra idé att bygga hus i vår pulkabacke. Det tyckte inte vi barn. Så vi ritade bilder på ungar som åkte pulka och krockade i hus och tejpade fast på spadar och sånt, sedan stod vi utanför allhuset med våra plakat när folk skulle gå in till mötet och rösta om detta. Vi viftade med våra plakat och skrek "vi vill ha vår pulkabacke kvar". Det blev inget husbygge och de skrev om oss i protokollet. En annan gång hade en granne sparkat in en katt (som olovligt gått in i hans hus) i väggen. Grannen skyllde på att han var allergisk och att det var kattens eget fel om den går in till honom när vi barn gnällde på honom. Då tog vi fram penna och papper igen, ritade en katt och skrev namn och adress på grannen, djurplågare, sparkar in katter i väggar så att tavlorna skakar på andra sidan väggen (det hade vi vittne på nämligen) och så satte vi upp lapparna i byns två mataffärer och ställde oss utanför hans dörr och skrek att han var en djurplågare. Han bad om ursäkt så att vi tog ner lapparna.
En sommar byggde vi två kojor i skogen, i början tävlade vi om vilken som var bäst men sen kom vi på att båda kojorna kunde bli bättre om vi samarbetade.
När vi var lite äldre gav vi oss in i filmbranschen. Vi hade ett stort projekt en gång när typ alla ungar var med, det var en skräckfilm och precis alla utom mördaren dog och filmen slutade med att mördaren sa (det som även var filmens titel) "Vilken underbar dag!". Vi själva tyckte att den var grymt bra! Men några kompisars mamma tog en överdos när hon sett den så jag vet inte.. Min syster och jag hade glömt något hemma hos dem så vi gick dit på kvällen, då låg mamman på golvet (jag tror hon tagit whiskey och tabletter) vi fick lova att inte säga något till någon. Vi höll inte det löftet utan berättade för våra föräldrar som ringde ambulansen.
På helgerna hängde vi ofta med två andra som är i vår ålder, de var nästan som systrar till oss. VI höll shower och teaterföreställningar för våra föräldrar, ibland var det gratis men kände vi att vi gjorde något riktigt bra kunde de kosta en slant och ville man inte betala så blev det dyrare och man behövde titta.

Jag skrattar åt det mesta vi gjorde, det har format mig till den jag är idag och jag vill inte vara någon annan, vi var så förbannat helhjärtade och det beundrar jag oss för såhär i efterhand.
Vad vill jag ha sagt med detta mastodontinlägg? Egentligen ingenting, jag ville kanske bara skriva av mig och undrar om något faktiskt blivit bättre om vi fått någon insats eller om vi ändå blivit samma individer med liknande vinster och förluster i slutändan i alla fall. Hade vi hanterat alla nära-döden-upplevelser vi stött på senare likadant, hade vi gjort det till något större eller kunnat hantera det bättre? När hjälper det att gå in och när ska man bara låta tiden läka såren? Sånt funderar jag på i natten.