"jag svimmar hellre i Indien än i Sverige"

En natt förra vintern satt jag i mina föräldrars kök. Någon av dem frågade om jag var rädd när jag svimmade i Indien. Visst var jag det, inne på subway med bara män, jag hade precis tagit ut pengar på bankomaten och inte hunnit lämna upp dem på rummet än. Jag skulle ju bara köpa något att dricka först. Även om inte indiska gruppvåldtäkter förekom i svenska medier än så förekom de där och det var jag väl medveten om, jag visste hur lite jag skulle försvara mig från både rån och våldtäkter om jag svimmade så min sista tanke var "jag ska inte svimma". Sen var allt svart. Sen hörde jag hur massa röster skrek "Mam!?" sen kände jag hur någon skakade på mig och lyfte min överkropp från disken, jag började få tillbaka synen samtidigt som ett par män hjälpte mig till närmaste stol. Han som jobbade kom ut med ett glas vatten. Min pappa trodde att folk slängt vatten över mig, men så kul var det inte. Sedan fick jag en macka och blev tvingad att dricka ett glas vatten till innan jag gick hem. Den dagen ringde min mamma mormor och sa "Nella är inte död, men det har hänt något. Jag känner det på mig." Jag tror den där modersinstinkten fick nog många kvinnor brända som häxor, det är ju något magiskt i att en mor kan veta att något hänt dottern på andra sidan jorden utan att de kontaktat varandra.
Under det dryga året jag varit hemma i Sverige efter den incidenten så har jag handgripligen fått rycka in och hjälpa 4 olika människor, vid olika tillfällen och på olika platser.
Första gången var för ganska exakt ett år sedan på Jakobsbergs station. Min kompis hade uppmärksammat en kille och bad mig spana in honom. Jag hann inte fram med blicken till honom för jag fastnade på mannen som låg livlös framför honom. Jag hade sett mannen strax innan och visste att han var väldigt berusad så jag gick dit och frågade kvinnan som satt precis vid honom om han lagt sig där självmant eller om han ramlat. Hon tog sin hand för sina ögon, vred bort huvudet och sa i turbofart "jag har inte sett något!". Ingen av alla andra människor som var där sa något heller. Så jag gick fram till mannen, skakade lite liv i honom, ropade åt min kompis att hon skulle hjälpa mig. Det kom även fram en annan tjej, med en kompis lika motvillig som min, hon hjälpte mig att få upp mannen på fötter och sätta honom upp. Vi bad våra vänner gå och ringa efter hjälp. Till slut var mannen vid fullt medvetande. Han berättade om sin storhetstid på 90talet. Om hur han var ihop med Agnetha Sjödin. Om hur hans bror tog en överdos och dog. Hur han saknar sin bror varenda dag. Sedan kom ordningsvakterna med sin machoattityd. Stämningen blev hektisk, de hade ingen repekt för mannen alls utan ville bara få bort honom från stationen.
Andra gången var i somras. Jag och Lisa åt på en restaurang. Det var sent och vi var de sista gästerna. Vi satt på uteserveringen och vår servitör var rolig. Han var ute och hämtade tallrikar som andra gäster lämnat, när han gick in hörde vi ett kras. Vi trodde först att vår virriga servitör bara tappat dem och kunde inte hålla oss för fniss. Sen kom en annan man som jobbade ut och skrek "emergency!", vi sprang in och vår servitör hade fått ett epleptiskt anfall. Lisa var snabbast fram till honom. Jag fick i stället sköta telefonen, ingen av de andra som jobbade på restaurangen kunde svenska och bara bräcklig engelska.
Tredje gången var när jag var och träffade min indiska familj i Örebro. Vi hade ätit middag och skulle tillbaka till lägenheten, på vägen kom en kille fram och frågade efter vägen. Jag tror att han var hög eller väldigt full, men ändå glad. Sedan fick han ett telefonsamtal och blev helt förändrat, stirrig och stressad. Han sa att vi kunde få hans nya iPhone, helt gratis. Vi tänkte att den var stulen och ägaren ringt så vi tog den för att kunna lämna tillbaka den. Killen gick iväg och telefonen ringde igen. Min kompis som svarade bad personen som ringde beskriva ägaren av telefonen, det var han som gett den till oss. Samtidigt som vi inser det så säger min andra kompis "kolla nu slänger han sin plånbok med!". Jag ser honom gå emot ån och förstår precis vad han tänker, varför han gör sig av med allt av värde. Min kompis springer efter plånboken för att ge honom den igen. Jag springer efter honom. Rakt ut på gatan, hade det kommit en bil hade den säkert kört över mig. Jag har ungefär 1 meter kvar och ser hur han börjar klättra upp på räcket. Jag tänker att jag inte kommer hinnan i tid och jag skriker högt, jag vet inte ens vad jag skriker, men jag skriker, och jag springer. Den där metern som just då ter sig vara en mil. Jag tänker att jag får hoppa efter honom. Men en av killarna i grabbgänget som står precis vid räcket hör mig skrika och vänder sig om. Killen på broräcket har precis börjat lyfta ena benet när jag och killen från grabbgänget får tag på varsin arm och drar ner honom. Han försöker slå sig loss men vi håller fast honom. När mina kompisar kommer fram så fattar de inte vad som hänt. Ett par ordningsvakter dyker upp och tar över situationen. Jag försöker säga att killen är suicid, men jag vet inte om de hör, de ger mig ingen som helst bekräftelse. Killen blir mer och mer våldsam och vakterna brottar ner honom. Då går jag och mina kompisar. Först dagen efter på tåget hem så inser jag vad som egentligen hänt, och alla tänk-om-scenarion spelas upp som skräckfilmer i mitt huvud.
Fjärde gången jag fick rycka in var i söndags på McDonalds vid norrmalmstorg. Jag sitter och dricker kaffe med min syster i väntan på att hjälpa till vid en manifestation för alla människors lika värde. Plötsligt hör vi en man bakom oss säga "sick, sick!". Vi ser kvinnan som sitter vid bordet bakom oss med huvudet i händerna. Mannen vi hört är en av hennes vänner som hämtat personal. Killen frågar om kvinnan vill ha vatten eller något, men hon är tydlig och säger bara ett ord "ambulance!", hennes vän upprepar. Killen säger okey. Det känns som om han bara ska iväg och hämta en telefon, istället kommer han tillbaka med hon som verkar ansvarig för restaurangen just den här dagen. Hon frågar hur kvinnan mår, eftersom att varken kvinnan eller hennes två vänner kan svenska och inte verkar speciellt bra på engelska så har de svårt att uttrycka sig, speciellt när tjejen stressar dem. Så jag frågar kvinnan mer lugnt vad som är fel och får fram att hon är väldigt yr. Kvinnan ser även ut som om hon ska svimma vilken sekund som helst. Men tjejen som är ansvarig undrar om hon inte bara kan gå till sitt hotellrum och vila en stund, hon säger även på svenska till mig, det kanske inte är värt att ringa 112 direkt. Jag svarar på det påståendet att jag hellre ringer en gång för mycket än att låta någon gå upp och dö på sitt hotellrum, samtidigt tar jag fram min egen telefon och gör mig redo att ringa själv. Då ringer tjejen motvilligt efter en ambulans. I samma stund så trillar kvinnan omkull, jag och hennes två vänner hjälper henne upp. Kvinnan börjar spy i en påse jag hjälper till att hålla upp med ena handen samtidigt som jag håller bort hennes hår med andra handen. Efter ett tag kommer tjejen tillbaka och säger att det kommer ta en timme för ambulansen att komma fram så att hon kanske ska ringa en taxi i stället? Vid det här laget har kvinnan hunnit trilla omkull en gång till och den här gången varit bortom medvetande någon sekund. Så jag säger åt henne att ringa vem som helst bara någon tar kvinnan till sjukhus. Medan vi väntar fortsätter kvinnan att spy och trilla omkull och varje gång förlorar hon medvetande lite längre tid. När taxin väl kommer bli chauffören arg för att vi inte ringt dit en ambulans i stället. Men efter mycket möda så får vi in kvinnan i taxin.
Bara 1 av de här 4 gångerna har jag och mitt sällskap varit de enda på plats, de resterande 3 så har jag varit på platser med mycket folk men de flesta har valt att inte lägga sig i situationen. Alla gånger har jag fått ta initiativet och först efter att jag sagt till så har någon hjälpt till, men fler har bara tittat på eller tittat bort.
Så när jag svarade mina föräldrar spontant utan att egentligen tänka att jag hellre svimmar i Indien än i Sverige så hade jag nog en poäng. En hel restaurang med män som hade valet att våldta och råna mig (let's face it jag hade inte mycket att sätta emot där och då) valde att istället hjälpa mig, trots att flera av dem förmodligen hatar mig enbart för att jag är vit.
I Sverige får vi hoppas att vi har turen att någon med civilkurage är på plats. För tydligen ser vi hellre söta killar än avsvimmade alkisar, blundat gärna för det misserabla framför våra ögon, gör inte en stor grej av något, hjälper inte de som är i underläge för att de inte kan språket och springer inte fram för att dra ner någon från broräcket. När en människa är medvetslös, skriker eller försöker ta sitt liv så är det vår plikt som medmänniskor att rycka in. Kasta Jante-lagen så långt bort du bara kan då och var en hjälte. Kanske borde vi tvinga varenda barn i svensk skola att lära sig om Raul Wallenberg, den svenska rikemanspojken som gav upp allt, till och med sin frihet och sitt liv, för att hjälpa andra.
Jag begär inte att alla ska åka till Syrien, Afghanistan eller Krim för att rädda krigsoffer, men värna om medmänniskorna på våra egna gator är det minsta vi kan göra. Jag vill heller inte höra massa beröm om hur bra det är att jag rycker in, det ska vara en självklarhet. Som att vi inte tackar folk för att de är hygieniska och tvättar händerna efter de varit på toaletten, det förutsätter vi att folk gör när de är äldre än 5. Det här samhället skulle vara trevligare och tryggare för oss alla om vi slutade vara så självupptagna och likgiltiga till andra människor, bara för att vi inte känner dem personligen. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0