wanella

#Dinröst bedriver just nu kampanjen #minskola, vilket jag gillar! Folk upppmanas skriva den viktigste personen/händelsen som betytt mest för en under sin skolgång. Jag vet inte hur folk klarar att bara plocka ut en sak, jag har så himla många. Typ bara ont i grundskolan, sen typ bara gott på gymnasiet. 

Jag valde i alla fall det som hände mig först, det som präglade mig i nio år, det hände första dagarna på det som då kallades för lekis. Jag hade aldrig gått på dagis, och min mamma har aldrig berättat för oss att flickor och pojkar skulle leka olika. Så jag tittade på flickorna som duktigt satt i myshörnan med dockor och nallar -tråkigt, och pojkarna som sprang runt, klättade på möbler och väggar - kul! Så jag joinade killarna, och mina lärare skällde ut mig, inte för att jag var stökig egentligen, utan för att "en flicka som hellre leker med pojkarna kommer aldrig att kunna bli något" pojksträck är ju enbart pojkar som får göra. Sen satt jag för det mesta tyst längst bak i klassen de 9 år som följde. 
Nästa stora händelse måste varit när jag krossat armbågen och fick ha armen gipsad från axel till handled ett halvår. Min gympalärare var väldigt bestämd med att samtliga skulle vara med på idrottslektionerna, vilket väl är bra i sig. Men alla skulle vara med på den ordinarie undervisningen och inte få någon specialbehandling. Jag kommer aldrig glömma när jag tvingades krypa  genom ett tygrör, med armen värkande i gipset utan att kunna stötta mig på den alls utan att drabbas av en i princip outhärdlig smärta. 

Sedan var det läraren jag ständigt hamnade i bråk med så att jag kände att jag behövde byta klass för att orka gå till skolan. Min officiella historia var att jag ville gå i samma klass som min barndomsvän Ninni, men till tanten på skolan berättade sanningen. Hon såg då till att jag fick byta klass och gå till kurratorn för att prata om allt som hänt, och hon sa att jag inte behövde berätta för någon vad som hänt egentligen. Sista lektionen med gamla klassen frågade dock en kompis högt varför jag inte skulle gå med dem mer, min lärare tittade då på mig med späända ögon och sa "ja, det skulle jag också bra gärna vilja veta!", hela klassen tittade på mig och väntade då på svar. Jag sa tyst att som jag sagt innan så har jag en kompis i den andra klassen jag vill gå med, läraren visste att jag ljög, det kändes i hela rummet. Den där kurratorn jag fick prata med hade som största uppgift att säga att jag bara skulle prata med henne om vad som hänt, och absolut inte med mina föräldrar. Mamma fick veta det först för några år sedan när hon hittade en gammal dagbok jag skrivit. När det skulle bli sommarlov fick alla mina gamla klasskompisar en bok med foton från året som gått, jag kollade i en kompis för att jag hade ju varit med större delen av tiden. Saken var bara att jag var bortklippt från i princip alla kort, jag minns speciellt ett kort där en ser min bästis, och över hennes axel ligger min arm, fast på den kanten är kortet sönderklippt. 

Sedan hamnade jag i bråk med en annan idrottslärre. Hon var oerhört elak emot dem som inte var bra på idrott och kunde till exempel skrika "Varför passar du bollen till henne!? Hon kan ju inte spela!". Varje vecka fick jag höra på mina kompisar som mådde dåligt. När vi försökte prata med henne viftade hon bara bort det. Så när vi skulle skriva utvärdering av varje ämne till utvecklingssamtalet skrev jag på idrotten att läraren borde tänka på att inte säga så mycket kränkande kommentarer. Sedan hämtade hon ut mig från kassrummet, grät och skrek på mig att hon aldrig skulle säga något kränkande men att hon kände sig kränkt av mig som ens kunde påstå en sån sak. Mitt betyg ändrades plötsligt till ett G den terminen. Fast när jag slutade 9an sen hade jag ett MVG och läraren grät för att jag skulle sluta, och hon skärpte sig faktiskt efter det där. 

Jag tyckte verkligen inte om den skolan, men jag förstod inte det riktigt förrän när jag slutade. När jag gick hem från skolavslutningen i 9an så kunde jag inte sluta gråta, det var som att bli fri, alla känslor jag hållit inne med bara släppte. 

Sedan kom Nyköpings Enskilda Gymnasium, då hade jag insett att jag kunde ta plats i ett klassrum, vara den jag är. Min SO-lärare sa att jag borde bli politiker. Min psykologilärare sa att jag kunde bli vad jag vill, jag kan inte ens börja ta upp alt fint den mannen sagt. Överlag var min gymnasieskola full av peppande lärare. Efter första året frågade läraren jag hade i svenska och engelska om jag någon gång undersökt om jag har dyselexi, det skulle förklara alla stavfel och att jag inte hann med läsövningarna trots att jag egentligen var väldigt duktig. Den sommaren satt jag varje dag och lärde mig nya ord, på nationella B skrev jag inte ett enda ord jag ite tränat på och hade då inte ett enda stavfel. Men jag fick min dyselexidiagnos till slut, det var remisser som tog tid, logopeden tyckte att det var självklart att jag var dyslektiker och undrade hur min grundskola inte sett det. 

I trean på gymnasiet var mitt liv utanför skolan ett helvete (rent ut sagt). Jag började strunta i att gå till skolan för att jag inte orkade mer, lärarna började undra vad som hänt. De flesta trodde nog att jag bara var skoltrött och höll på att snubbla på mållinjen. Men min ekonomilärare, tillika delägare av skolan, förstod att det var mer. Så en lektion när jag satt och bläddrade i helt fel kapitel av boken sa han åt mig att han skulle gå igenom en sak för klassen och sen skulle vi gå ut och prata. Jag förberedde mig för att få en utskällning. Men när vi gått ut ur klassrummet frågade han vad det var som hände med mig, och om skolan kunde hjälpa på något sätt. Jag berättade allt och började gråta, i övrigt kretsade allt runt andra än mig och att få berätta min version var oerhört befriande. Han hämtade ut mina närmaste vänner och lät mig sitta med dem ett tag. Sedan skickade han in dem igen och började prata med mig om hur vi skule förenkla saker för mig. Han fick berätta för alla på nästa personalmöte hur saker stod till med mig och alla lärare var enormt stöttande. Min mentor under den här tiden förtjänar en så himla stor elloge för att hon fick mig att känna mig trygg och alltid ha någon att prata med. 

Jag grät på studenten med, för att den tiden var slut, och jag var tacksam till allt skolan gett mig. Jag åker fortfarande tillbaka till min gymnasieskola ibland, är ordförande för dess allumniförrening, var värdinna på skolans 10-årsjubileum. Lärarnas pepp har fortfarande inte tystnat utan min bror som går där nu skickar fortfarande lyckohälsningar från dem ibland. 

Med alla de här historierna, och flera till som jag ändå lyckats sollra bort så är det svårt att välja en sak som varit mer signifikant än de andra.