En Stokholmare - om Chili själv får välja.

Ibland så förstår sig Chili på svenska.
Jag och mamma drev tidigare dels med att jag är singel och att vi för alltid kommer att vara sörmlänningar och inga stockholmare.
Mamma: Du satsar på helt fel killar, såna där stockholmare är inget för dig.
Jag: Nej du har rätt, jag får hitta en sörmlänning, det är de enda som passar!
Chili: *skäller högt och argsint och stirrar på mig*
Jag: Förlåt Chili, vi fortsätter försöka hitta en stockholmare så du får fortsätta vara en stadshund.
Chili: *Viftar på svansen och tittar glatt på mig igen*
Det är ännu oklart hur pass inbiten stockholmare killen måste vara, men sörmlänningar verkar inte ha någon chans alls att bli godkända.
Jag har förövrigt även råkat lova Chili att jag ska hitta en svart tax som han kan få gifta sig med, förslag mottages gärna.

låt solen lysa och regnet falla.

Regnet och solen varvar och tar varannan dag hos mig nu.
I fredags låg jag och solade, i söndags likaså.
I lördags regnade det så då såg jag på film.
Bland annat The Hobbit, det har jag inte kunnat ta mig för tidigare.
Jag har ju längtat efter den filmen. Att dricka te och äta mandariner. Tillsammans med min käraste vän. men det hann vi inte med, och det kan jag tycka är sorgligt. Sorgligt som fan faktiskt.
Men jag har sett Bilbo slita sönder Smaug på riktigt, och vi har druckit te och ätit mandariner. Varit med om egna äventyr, gått vilse i skogar och sett fina landskap lite överallt. Till slut sa vi farväl en intensivt sorglig, men vacker dag, vid vattnet, precis som det borde gå till när Bilbo fortsätter sin sista resa. Till Nangijala, där jag en dag får se in i hans ögon igen.
Idag och igår har i alla fall regnet blött ner marken runt omkring mig. Och mig med. Jag har inget paraply så hundpromenaderna har varit våta.
Hur kan jag förresten inte ha fått ett endaste litet paraply i doppresent? Det borde väl alla gett ett flickebarn som heter Petronella?
Nu kysser kvällssolen den del av världen som jag kan se, och det är vackert tycker jag.

lite som att göra en bakåtvolt

en gång, när jag hoppade trampolin och faktiskt var rätt duktig, så landade jag fel i en salto (bakåtvolt).
jag gjorde mig illa och blev rädd, och trots att jag vet att man ska göra en likadan volt till (fast rätt) så snabbt som möjligt så gick jag ner från trampolinen.
sen så hjälptes jag och mina hjärnspöken åt att göra salto till en livsfarlig, supersvår och övernaturlig övning som jag inte kunde fatta mod att göra på jättelänge.
Trots att jag gjort den säkert 1000 gånger utan några problem innan.
Idag gjorde jag något som typ kändes lika skrämmande som att göra en salto. men det gick bra.
inte sådär superbra att jag fortsatte och körde en dubbel också - bara för att det egentligen är målet och jag vet att jag klarar det med om jag vill.
nej, jag var lite rädd, volten blev lite underroterad.
men jag dog inte, bröt inte nacken, skrapade inte upp hakan, jag skrapade inte ens upp mina knän.
jag mår precis lika bra som innan.
ändå kan jag inte låta bli att vara lite rädd för att ställa mig på krysset och räkna till 3 igen.

RSS 2.0