wanella

sedan sist har jag bland annat spenderat tid med min älskade familj. Var en helg ensam med mamma och pappa, förmodligen första gången på drygt 20 år. Vi fixade på tomten vid husvagnen, bastade och badade i havet. Jag blir dock galen på att jag aldrig visar familjen hur mycket jag älskar dem. Jag tänker var gång jag ska dit att idag, idag ska jag vara så positiv och snäll emot dem som jag bara kan, så som de förtjänar. Men så är jag aldrig, stundtals såklart, men stundtals negativ, kort och allmänt bortskämd och otacksam trots allt de ger mig både materiellt och emotionellt. Men jag ska bättra mig, det har jag bestämt, jag jobbar på det och jag älskar er familjen - nu, då & föralltid, från Pune till Vagnhärad tusen gånger om, mer än pesten och digerdöden tog död på tillsammans, glöm aldrig det! Jag har i alla fall även ätit middag med mormor och morfar (som ingår i familjen och därför också får samma kärleksförklaring), första gången vi sågs sedan Juli, vi satte även blommor vid min kära bror & gamelmormors grav. Borde verkligen träffa dem oftare nu när de fortfarande bor relativt nära.
Jag hängde med min bror som börjat på min gamla gymnasieskola en dag, kramade på gamla lärare och småskrattade åt massa gamla minnen som väcktes i alla rum och längst gatorna och korridorerna där jag strosade runt i tre år. Det är något visst med att åka tillbaka dit, som en tidsmaskin, jag blir lika självsäker som jag var då, den skolan var ett skyddsnät när jag trodde att världen runt omkring mig skulle rasa, det är jag evigt tacksam för. Några elever trodde att jag var ny i klassen, ettan på gymnasiet. Igår drack jag vin med lite folk från skolan och de pratade om hur små de som går på gymnasiet nu ser ut, man kände sig ju ändå rätt vuxen då.  

Min lille vovve är kvar hos familjen nu, pappa ska iväg till Brasilien så lille gossen får agera substitut ett litet tag. Det var för övrigt en liten tjej på pendeltåget som tyckte att Chili ser ut som en blandning av en tax och en chihuahua, för att han är för lång för att vara en chihuahua (enligt henne). Min pappa kom på att man kan kalla honom en taxihuahua. En rätt bortskämd sådan, som gillar staden. När vi går in i skogen nu så vill han bara springa tillbaka till vägen. Hunden förstår inte riktigt att han är ett djur som ska gilla naturen.
Jag vaknade en morgon och det första jag gjorde var att läsa nyheten att Kristian Gidlund avlidit, Mumford & Sons "Ghost that we knew" spelades i mina öron och det kändes rätt fint och sorgligt. Det berörde mig väldigt mycket, det var något jag visste skulle hända snart men ändå kom det som en chock, och jag hade inte ens någon personlig anknytning till mannen. Jag tycker han är (eller var nu då) en bra musiker, en duktig skribent och verkade allmänt ha väldigt bra tankar om det mesta. Men jag antar att döden altid kommer att få mig ur balans när den gör sig påmind.
Bör avsluta med något lyckligt så, jag har börjat ta tag i träningen på riktigt nu, och jag börjar sakta bli lite klar på hur jag ska få ihop en av mina uppsatser för terminen. Så förhoppningsvis kan jag bli en vältränad och examinerad socionom lagom till januari, det vore ju rätt fint!

Lyssnar på musik som får mina känslor att dansa som älvor på en dimmig äng i skymningstimmen, halkar på det daggvåta gräset, stukar fötterna, men dansar vidare lika graciöst som innan.
Jag dricker kopiösa mängder kaffe och te, försöker plugga så fokuserat som en människa någonsin klarar av, föraktar att sova ensam mer än jag vanligtvis brukar göra. 
men egentligen är det mesta rätt så fint, största ljuspunkten just nu är att kläder i medium är för stora. Jag hör mammas "kan du inte ha medium så får du banta" eka i huvudet och jag ler varenda gång. Nej det är inte sjukt, jag är bara nöjd för att jag uppnått ett delmål som jag verkligen kämpat för.
jag fasar inför slutet av oktober och början på november, jag kommer ha så många uppgifter som ska in och säkert inte hinna klart med så mycket som jag vill innan så jag sitter säkert då och skriver i panik.

samtidigt hoppas jag att december kommer snabbt, så att jag kan ställa fram mina fina små tomtar och byta ut min telefon som nog snart säger upp sig helt. Om den verkar avstängd när ni ringer så får ni skicka ett sms så ringer jag upp, och förhoppningsvis så hör ni vad jag säger, det funkar för det mesta.
nu har ni lite koll på vad jag sysslar med och tänker på just nu.

Sedan första dagen jag började på lekis så har jag mer eller mindre helhjärtat tillhört det svenska skolsystemet.
I morgon har jag min första föreläsning på min sista termin.
Jag har läst detaljscheman, fyllt i min kalender, plockat fram pennor och flikar, letat och hittat kurslitteratur, köpt en anteckningsbok, registrerat mig och nu så ska jag packa ner allt i väskan - sen är jag redo för att köra igång!
Om allt går som planerat, vilket det så klart kommer att göra, så är jag socionom i januari. Färdig, på riktigt.

Jag kommer säkert läsa någon form av vidareutbildning sen, men det är inte samma sak så just nu räknar jag inte med det, min grundutbildning kommer jag ju ändå vara färdig med. 
Mina lekisfröknar trodde för övrigt inte att jag skulle bli något, en flicka som inte sitter i dockvrån och leker med dockor och nallar utan hellre klättrar på möbler och väggar med pojkarna kan inte klara sig i samhället sa dem.

Let's agree to disagree, shall we?