Stunder när livet känns lite överdjävulskt.

Typ när man sitter och är kissenödig på en guppig buss med trasig toalett.
Speciellt om bussen råkar vara en ersättningsbuss för ett tåg från Nyköping som är så sen att den är i Vagnhärad när den skulle varit i Stockholm.
Och en ansledning till att bussen är så sen är för att SJ skickade två bussar till Linköping, dit inte en enda människa skulle. Och en halvtimme efter tågets avgångstid så kom en buss till Stockholm dit inte mindre än 82 människor skulle.

det är inte lätt att vara sjuk i Sverige inte

nu ska jag jämföra Sverige och Indien lite.
Visst var det rätt läskigt att ligga med skyhög feber ensam i lägenheten en dag.
Långt ifrån hemma, lite rädd för att ha drabbats av ett indiskt supervirus, så dålig att jag inte ens kunde resa mig från min lilla madrass utan att bli yr och ramla omkull.
men jag hade en drös med indier som erbjöd sig allt från att handla mat till att köra mig till sjukhuset.
men Indien kom ändå med sitt allra bästa när jag väl kunde resa mig och gick ner till vårt lilla apotek. han som jobbade frågade "what's your problem mam?" sedan såg han på mig där jag stod och hostade och såg allmänt supersliten ut. Då gick han vänligt och hämtade några tabletter med morfin till mig. jag behövde inte säga ett ord.
mamma minns med skräck hur jag pratade med henne och hela släkten på skype efter en sån tablett, själv minns jag med glädje hur jag mådde bra ett tag.
här i Sverige kan man minsann inte bara gå ner och köpa lite morfin och må bra, nej här får man lida ut sjukdomen och försöka lindra det med lite alvedon typ.
inte tror jag att det kommer någon riddare på någon järnhäst och slänger upp halstabletter till mig på balkongen heller..
måste jag ens säga hur stort Indien vinner den här kampen?

en riktig måndag.

vaknade och kände mig inte ens lite mer utvilad än när jag somnade.
däremot så kände jag mig som om ett godståg kört över mig flera gånger om. ont i hela kroppen, bultande huvudvärk och en hals som svider. jag vaknade även en halvtimme efter det jag borde.
så skyndade iväg med en hund som inte hade lika bråttom till bussen som jag, så vi fick springa sista biten.
väl på bussen så tyckte föraren att det var kul att testa åka lite i alla filer, gärna lite utanför vägen ibland också tror jag och varje gång han stannat så startade han sådär härligt ryckigt, tack för att jag slapp sitta monotont halvsovandes som jag brukar. Chili som i vanliga fall brukar ligga helt lugn och fin i sin korg krävde att få vara i hårt fasthållen i min famn för att inte gnälla av rädsla, kul att testa lite nya saker.
sen kunde jag inte äta min apelsin för halsen gör för ont, och jag pendlas mellan att typ svettas ihjäl och ha gåshud för att jag fryser. men de närmaste veckorna är så otroligt pressade så jag har inte tid att vara sjuk. Min c-uppsatspartner har dock kurerat mig med kryddigt te med honung och utan mjölk, samt sagt att jag snart måste åka hem och sova, hon är bra fin hon!
Imorgon ska jag i alla fall på musikal, endast egen begravning kan stoppa mig!
sliten, ledsen, lidande och bitter tjej signar ut.

play,paus, skriva,skriva, skriva.

det här med att transkribera.. inte det bästa jag vet faktiskt.
dels att höra min egen röst så mycket, speciellt när jag var förkyld..
och vad är det för dialekt jag har? ingen annan i min närhet har den där dialekten, så var plockade jag upp den liksom?
hur många ord hinner en människa säga på typ 2 sekunder? och varför tar det så mycket längre tid att skriva det än att säga det?
Sen så håller jag typ på att somna hela tiden nu, så otroligt monotont arbete där här är.
Med anledning av ovanstående har vi beslutat oss för att köpa godis, sockerkickar is needed.


God afton, herr Wallenberg

Ser på nattbion SVT 1 bjuder på nu.
På något konstigt sätt så både förlorar jag och återfår jag tron på mänskligheten, på samma gång.
I stort mår jag illa över vad människor är kapabla att göra. Hur kan vi systematiskt döda barn, något måste vara så oerhört fel med mänskligheten!
Samtidigt förundras jag över hur vissa människor låter godheten kämpa ända in i döden.
Hur kan den vanliga svensken inte veta allt det här? Varför är vi inte stolta över vår hjälte?

ibland känner jag mig dum

typ när jag längtat.
när jag är uppsnärd i det blå.
när du landat. 
när jag ber om ursäkt för något personen inte visste att jag gjort fel.
när jag skäms för ingenting.
när jag bygger luftslott.
när jag tagit ut vinsten i förskott.
när jag bränt alla broar.
när du kan gå på vatten.
när jag inte riktigt vet vad de andra vill. 
när jag vill ringa.
när jag varit ärligare än du har.
eller när jag skriver i en blogg som ingen läser. 
gör du också sånt ibland?

A Shindlers-list-moment

"I could have saved more."
alla gatubarnens ansikten sveper för mina ögonlock varje gång jag blundar.
jag kunde ha gjort mer.
Jag kunde ha köpt mat till varenda unge.
Jag kunde gett dem kläder.
Jag kunde köpt deras amuletter.
Jag vet att barnen inte får allt jag ger, men de kanske får något, och ingen ger något till deras föräldrar och vad vore barnen utan dem, ännu mer utsatta eller mer benägna att bli räddade?
100 rupies är ungefär 8 svenska kronor.
jag hade kunnat gett henne mitt jävla läppglans.
underbara skrotunge, förlåt, jag kunde gjort så mycket mer för dig.
jag kunde gjort så mycket mer för så många.
jag tror folk blir religiösa i Indien. För Gud, även om jag aldrig velat tro på dig tidigare så ber jag dig nu, visa barnen barmhärtighet. De kanske har hunnit göra något ont, men jag tror att det mesta är för att du försatt dem i en så svår sits från början, så jag ber dig, ge dem en chans till en ljus framtid, någon framtid.
jag undrar ibland om din mamma dog, om du och din pappa klarar allt ensamma, ihop?
jag kunde gjort mer.
jag hatar mig själv för att jag är en självisk vit västerlänning just nu.
jag kunde gjort så otroligt mycket mer.
förlåt.

vi ska enas i jorden, jag och min bror.

Så börjar årets jobbigaste dag lida mot sitt slut. 
jag vaknade, orkade inte gå upp så somnade om. 
vaknade på nytt och kom på att jag skullle till graven. 
jag åt och la en tändare i fickan. sedan ner på stan för att köpa en blomma, kruka och leta gravljus. 
när jag gått av pendeln och väntade på bussen ringde jag ett tårfyllt samtal, från andra änden. jag kunde inte gråta. 
framme vid graven var allt täckt av snö. så uppdrag ett var att få fram graven som låg gömd under iskall snö som rev i mina händer som en motvilja att flytta sig. men när gravarna syntes kunda jag tända ljus i lyktorna och ställa min blomma i krukan, placera den vid min älskade brors grav och linda in krukan i granris för att få det hela att se mysigare ut. sedan säga några grattisord. spana ut över Bornsjön och gå runt kyrkan, bara för att se att det verkligen är på kyrkogården som leder till Nangijala där min bror väntar nere vid ån. 
Sedan tänkte jag gå in och värma mina händer i kyrkan, men den var låst, så jag satte mig på trappen och då kom tårarna. Jag grät i panik, jag vet inte hur länge, men allt släppte. när jag lugnat ner mig och kunde andas lugnt smsade jag bilderna på graven till min mor. ringde ett kort samtal som jag inte ens kan komma ihåg längre. Sedan gick jag de ungefär 15 kilometer jag hade hem. från graven, förbi sjukhuset där min bror föddes för 17 år sedan och hem.
hoppade in i duschen, när jag kom ut ur duschen borde vi redan varit påväg, men mormor hjälpte till att föna mitt hår när jag sminkade mig, vi tittade på en bild som togs på hela familjen på BB för exakt 17 år sedan. Konstaterade att min näsa fortfarande är unik, men i övrigt var vi otroligt lika. 
sedan åkte vi och plockade upp min moster och vidare hem till familjen. Där åt vi först falafel middag, sedan såg vi på the dictator och åt semla. det var fint och mysigt. 
Jag var 4 år och min bror levde bara 8 dagar, även om jag borde glömt allt så har jag inte gjort det, jag minns otroligt mycket och jag kommer ihåg fler och fler saker hela tiden. Saknaden gör sig påmind hela tiden, vi borde varit en till. Efter 17 år har jag fortfarande inte lärt mig att hantera den här dagen och om 17 år till är den förmodligen fortfarande väldigt traumatisk
 
jag hade egentligen tänkt skriva något annat, betydligt mer gåtfullt. men jag såg att jag visst gått in här den 24e januari och skrivit så jag postar det i stället. inatt ska jag drömma mig till polstjärnan. 

Saker som nog aldrig blir min grej..

- gå upp tidigt, typ 5 eller 6
- ta hand om blommor
- sova ensam, därför skriver jag detta..
Jag tyckte det var bra i helgen, 4 i ett rum.
Längtar lite till Indien när det alltid är så!
Eller bara till att Karl kommer hem..


Resan har börjat!

Påväg hem från ett regnig Örebro, med ett huvud fullt av information, fjärilar i magen och blöta fötter


Hard work work

Eftersom att mitt arbetspass bara var 14 timmar idag
Så känns det bra att den med största sannolikhet förlängs.


I will love you 'till the day that I die

Sen kommer dehär dagarna
Som vänder allt upp och ner.
Hjärtat slår som innan, och du ser likadan ut,
Men någonstans finns ett hål,
Något som fanns är nu borta.
Tiden kommer fylla bitar av hålet,
Resten kommer föralltid vara trasigt.
Bli till ärr som visar att levt, blivit sårad och lärt dig.
Dehär dagarna tycker jag inte om livet.


Saker jag är trött på:

  • 3, typ obefintlig täckning på mobilen & internet har jag då&då..
  • folk som lämnar ovesäntliga kommentarer bara för att.
  • att Karl aldrig kan säga vilken varifrån & när vi åker på fredag.
  • plugga, det är därför jag bloggar nu, jag vill inte plugga mer!
För att inte låta så negativ, jag köpte två linnen idag så jag är glad!
(och en galet glad bild så känns jag inte så neggo mer!)

jag orkar inte

.

En blond idiot.

jag hatar när det är såhär. allt är kaos.
jag är kaos, lycklig & förtvivlad.
vill inget mer, vill allt.
jag hatar när allt är såhär..

Tonight I'll sleep alone

jag önskar av hela mitt hjärta att någon kom hit och skrämde mörkret.
jag vet också att det inte kommer hända, det är inte mycket att göra åt.
Men nu går jag och lägger mig innan mörkret skrämmer ihjäl mig.

Krig för fred.

den där klumpen som var i magen nästan konstant i 7 månader kom tillbaka.
bara en halvtimme, inte ett halvår. En halvtimme i veckan räcker bra för mig.
jag förstår inte ens varför jag skakar, blir rädd och nästan gråter nu.
jag vet inte ens varför jag skriver dethär, det spelar ju ingen som helst jävla roll..

den där sista-minuten-ångesten.

Halva tentan kvar, den skall in imorgon bitti.
I vanliga fall beror den här ångesten av dålig planering,
lite så är det nu med men till största del så beror det på sjukdom.
men nu så sitter jag inatt, ja kommer klara det.
jag tror det här är sista hemtentan på ett halvår, SKÖNT!
men nu åter till tentan.

tänk om någonting kunde va i närheten av dag.

det här en dålig dag,
en mycket dålig dag.
jag hoppas det kan lösa sig!

All we've been thorugh, from here to back then

Says it's not over yet, say's you're still my best friend.

Tidigare inlägg
RSS 2.0