#minskola

#Dinröst bedriver just nu kampanjen #minskola, vilket jag gillar! Folk upppmanas skriva den viktigste personen/händelsen som betytt mest för en under sin skolgång. Jag vet inte hur folk klarar att bara plocka ut en sak, jag har så himla många. Typ bara ont i grundskolan, sen typ bara gott på gymnasiet. 
Jag valde i alla fall det som hände mig först, det som präglade mig i nio år, det hände första dagarna på det som då kallades för lekis. Jag hade aldrig gått på dagis, och min mamma har aldrig berättat för oss att flickor och pojkar skulle leka olika. Så jag tittade på flickorna som duktigt satt i myshörnan med dockor och nallar -tråkigt, och pojkarna som sprang runt, klättade på möbler och väggar - kul! Så jag joinade killarna, och mina lärare skällde ut mig, inte för att jag var stökig egentligen, utan för att "en flicka som hellre leker med pojkarna kommer aldrig att kunna bli något" pojksträck är ju enbart pojkar som får göra. Sen satt jag för det mesta tyst längst bak i klassen de 9 år som följde. 
Nästa stora händelse måste varit när jag krossat armbågen och fick ha armen gipsad från axel till handled ett halvår. Min gympalärare var väldigt bestämd med att samtliga skulle vara med på idrottslektionerna, vilket väl är bra i sig. Men alla skulle vara med på den ordinarie undervisningen och inte få någon specialbehandling. Jag kommer aldrig glömma när jag tvingades krypa  genom ett tygrör, med armen värkande i gipset utan att kunna stötta mig på den alls utan att drabbas av en i princip outhärdlig smärta. 
Sedan var det läraren jag ständigt hamnade i bråk med så att jag kände att jag behövde byta klass för att orka gå till skolan. Min officiella historia var att jag ville gå i samma klass som min barndomsvän Ninni, men till tanten på skolan berättade sanningen. Hon såg då till att jag fick byta klass och gå till kurratorn för att prata om allt som hänt, och hon sa att jag inte behövde berätta för någon vad som hänt egentligen. Sista lektionen med gamla klassen frågade dock en kompis högt varför jag inte skulle gå med dem mer, min lärare tittade då på mig med späända ögon och sa "ja, det skulle jag också bra gärna vilja veta!", hela klassen tittade på mig och väntade då på svar. Jag sa tyst att som jag sagt innan så har jag en kompis i den andra klassen jag vill gå med, läraren visste att jag ljög, det kändes i hela rummet. Den där kurratorn jag fick prata med hade som största uppgift att säga att jag bara skulle prata med henne om vad som hänt, och absolut inte med mina föräldrar. Mamma fick veta det först för några år sedan när hon hittade en gammal dagbok jag skrivit. När det skulle bli sommarlov fick alla mina gamla klasskompisar en bok med foton från året som gått, jag kollade i en kompis för att jag hade ju varit med större delen av tiden. Saken var bara att jag var bortklippt från i princip alla kort, jag minns speciellt ett kort där en ser min bästis, och över hennes axel ligger min arm, fast på den kanten är kortet sönderklippt. 
Sedan hamnade jag i bråk med en annan idrottslärre. Hon var oerhört elak emot dem som inte var bra på idrott och kunde till exempel skrika "Varför passar du bollen till henne!? Hon kan ju inte spela!". Varje vecka fick jag höra på mina kompisar som mådde dåligt. När vi försökte prata med henne viftade hon bara bort det. Så när vi skulle skriva utvärdering av varje ämne till utvecklingssamtalet skrev jag på idrotten att läraren borde tänka på att inte säga så mycket kränkande kommentarer. Sedan hämtade hon ut mig från kassrummet, grät och skrek på mig att hon aldrig skulle säga något kränkande men att hon kände sig kränkt av mig som ens kunde påstå en sån sak. Mitt betyg ändrades plötsligt till ett G den terminen. Fast när jag slutade 9an sen hade jag ett MVG och läraren grät för att jag skulle sluta, och hon skärpte sig faktiskt efter det där. 
Jag tyckte verkligen inte om den skolan, men jag förstod inte det riktigt förrän när jag slutade. När jag gick hem från skolavslutningen i 9an så kunde jag inte sluta gråta, det var som att bli fri, alla känslor jag hållit inne med bara släppte. 
Sedan kom Nyköpings Enskilda Gymnasium, då hade jag insett att jag kunde ta plats i ett klassrum, vara den jag är. Min SO-lärare sa att jag borde bli politiker. Min psykologilärare sa att jag kunde bli vad jag vill, jag kan inte ens börja ta upp alt fint den mannen sagt. Överlag var min gymnasieskola full av peppande lärare. Efter första året frågade läraren jag hade i svenska och engelska om jag någon gång undersökt om jag har dyselexi, det skulle förklara alla stavfel och att jag inte hann med läsövningarna trots att jag egentligen var väldigt duktig. Den sommaren satt jag varje dag och lärde mig nya ord, på nationella B skrev jag inte ett enda ord jag ite tränat på och hade då inte ett enda stavfel. Men jag fick min dyselexidiagnos till slut, det var remisser som tog tid, logopeden tyckte att det var självklart att jag var dyslektiker och undrade hur min grundskola inte sett det. 
I trean på gymnasiet var mitt liv utanför skolan ett helvete (rent ut sagt). Jag började strunta i att gå till skolan för att jag inte orkade mer, lärarna började undra vad som hänt. De flesta trodde nog att jag bara var skoltrött och höll på att snubbla på mållinjen. Men min ekonomilärare, tillika delägare av skolan, förstod att det var mer. Så en lektion när jag satt och bläddrade i helt fel kapitel av boken sa han åt mig att han skulle gå igenom en sak för klassen och sen skulle vi gå ut och prata. Jag förberedde mig för att få en utskällning. Men när vi gått ut ur klassrummet frågade han vad det var som hände med mig, och om skolan kunde hjälpa på något sätt. Jag berättade allt och började gråta, i övrigt kretsade allt runt andra än mig och att få berätta min version var oerhört befriande. Han hämtade ut mina närmaste vänner och lät mig sitta med dem ett tag. Sedan skickade han in dem igen och började prata med mig om hur vi skule förenkla saker för mig. Han fick berätta för alla på nästa personalmöte hur saker stod till med mig och alla lärare var enormt stöttande. Min mentor under den här tiden förtjänar en så himla stor elloge för att hon fick mig att känna mig trygg och alltid ha någon att prata med. 
Jag grät på studenten med, för att den tiden var slut, och jag var tacksam till allt skolan gett mig. Jag åker fortfarande tillbaka till min gymnasieskola ibland, är ordförande för dess allumniförrening, var värdinna på skolans 10-årsjubileum. Lärarnas pepp har fortfarande inte tystnat utan min bror som går där nu skickar fortfarande lyckohälsningar från dem ibland. 
Med alla de här historierna, och flera till som jag ändå lyckats sollra bort så är det svårt att välja en sak som varit mer signifikant än de andra.

"jag svimmar hellre i Indien än i Sverige"

En natt förra vintern satt jag i mina föräldrars kök. Någon av dem frågade om jag var rädd när jag svimmade i Indien. Visst var jag det, inne på subway med bara män, jag hade precis tagit ut pengar på bankomaten och inte hunnit lämna upp dem på rummet än. Jag skulle ju bara köpa något att dricka först. Även om inte indiska gruppvåldtäkter förekom i svenska medier än så förekom de där och det var jag väl medveten om, jag visste hur lite jag skulle försvara mig från både rån och våldtäkter om jag svimmade så min sista tanke var "jag ska inte svimma". Sen var allt svart. Sen hörde jag hur massa röster skrek "Mam!?" sen kände jag hur någon skakade på mig och lyfte min överkropp från disken, jag började få tillbaka synen samtidigt som ett par män hjälpte mig till närmaste stol. Han som jobbade kom ut med ett glas vatten. Min pappa trodde att folk slängt vatten över mig, men så kul var det inte. Sedan fick jag en macka och blev tvingad att dricka ett glas vatten till innan jag gick hem. Den dagen ringde min mamma mormor och sa "Nella är inte död, men det har hänt något. Jag känner det på mig." Jag tror den där modersinstinkten fick nog många kvinnor brända som häxor, det är ju något magiskt i att en mor kan veta att något hänt dottern på andra sidan jorden utan att de kontaktat varandra.
Under det dryga året jag varit hemma i Sverige efter den incidenten så har jag handgripligen fått rycka in och hjälpa 4 olika människor, vid olika tillfällen och på olika platser.
Första gången var för ganska exakt ett år sedan på Jakobsbergs station. Min kompis hade uppmärksammat en kille och bad mig spana in honom. Jag hann inte fram med blicken till honom för jag fastnade på mannen som låg livlös framför honom. Jag hade sett mannen strax innan och visste att han var väldigt berusad så jag gick dit och frågade kvinnan som satt precis vid honom om han lagt sig där självmant eller om han ramlat. Hon tog sin hand för sina ögon, vred bort huvudet och sa i turbofart "jag har inte sett något!". Ingen av alla andra människor som var där sa något heller. Så jag gick fram till mannen, skakade lite liv i honom, ropade åt min kompis att hon skulle hjälpa mig. Det kom även fram en annan tjej, med en kompis lika motvillig som min, hon hjälpte mig att få upp mannen på fötter och sätta honom upp. Vi bad våra vänner gå och ringa efter hjälp. Till slut var mannen vid fullt medvetande. Han berättade om sin storhetstid på 90talet. Om hur han var ihop med Agnetha Sjödin. Om hur hans bror tog en överdos och dog. Hur han saknar sin bror varenda dag. Sedan kom ordningsvakterna med sin machoattityd. Stämningen blev hektisk, de hade ingen repekt för mannen alls utan ville bara få bort honom från stationen.
Andra gången var i somras. Jag och Lisa åt på en restaurang. Det var sent och vi var de sista gästerna. Vi satt på uteserveringen och vår servitör var rolig. Han var ute och hämtade tallrikar som andra gäster lämnat, när han gick in hörde vi ett kras. Vi trodde först att vår virriga servitör bara tappat dem och kunde inte hålla oss för fniss. Sen kom en annan man som jobbade ut och skrek "emergency!", vi sprang in och vår servitör hade fått ett epleptiskt anfall. Lisa var snabbast fram till honom. Jag fick i stället sköta telefonen, ingen av de andra som jobbade på restaurangen kunde svenska och bara bräcklig engelska.
Tredje gången var när jag var och träffade min indiska familj i Örebro. Vi hade ätit middag och skulle tillbaka till lägenheten, på vägen kom en kille fram och frågade efter vägen. Jag tror att han var hög eller väldigt full, men ändå glad. Sedan fick han ett telefonsamtal och blev helt förändrat, stirrig och stressad. Han sa att vi kunde få hans nya iPhone, helt gratis. Vi tänkte att den var stulen och ägaren ringt så vi tog den för att kunna lämna tillbaka den. Killen gick iväg och telefonen ringde igen. Min kompis som svarade bad personen som ringde beskriva ägaren av telefonen, det var han som gett den till oss. Samtidigt som vi inser det så säger min andra kompis "kolla nu slänger han sin plånbok med!". Jag ser honom gå emot ån och förstår precis vad han tänker, varför han gör sig av med allt av värde. Min kompis springer efter plånboken för att ge honom den igen. Jag springer efter honom. Rakt ut på gatan, hade det kommit en bil hade den säkert kört över mig. Jag har ungefär 1 meter kvar och ser hur han börjar klättra upp på räcket. Jag tänker att jag inte kommer hinnan i tid och jag skriker högt, jag vet inte ens vad jag skriker, men jag skriker, och jag springer. Den där metern som just då ter sig vara en mil. Jag tänker att jag får hoppa efter honom. Men en av killarna i grabbgänget som står precis vid räcket hör mig skrika och vänder sig om. Killen på broräcket har precis börjat lyfta ena benet när jag och killen från grabbgänget får tag på varsin arm och drar ner honom. Han försöker slå sig loss men vi håller fast honom. När mina kompisar kommer fram så fattar de inte vad som hänt. Ett par ordningsvakter dyker upp och tar över situationen. Jag försöker säga att killen är suicid, men jag vet inte om de hör, de ger mig ingen som helst bekräftelse. Killen blir mer och mer våldsam och vakterna brottar ner honom. Då går jag och mina kompisar. Först dagen efter på tåget hem så inser jag vad som egentligen hänt, och alla tänk-om-scenarion spelas upp som skräckfilmer i mitt huvud.
Fjärde gången jag fick rycka in var i söndags på McDonalds vid norrmalmstorg. Jag sitter och dricker kaffe med min syster i väntan på att hjälpa till vid en manifestation för alla människors lika värde. Plötsligt hör vi en man bakom oss säga "sick, sick!". Vi ser kvinnan som sitter vid bordet bakom oss med huvudet i händerna. Mannen vi hört är en av hennes vänner som hämtat personal. Killen frågar om kvinnan vill ha vatten eller något, men hon är tydlig och säger bara ett ord "ambulance!", hennes vän upprepar. Killen säger okey. Det känns som om han bara ska iväg och hämta en telefon, istället kommer han tillbaka med hon som verkar ansvarig för restaurangen just den här dagen. Hon frågar hur kvinnan mår, eftersom att varken kvinnan eller hennes två vänner kan svenska och inte verkar speciellt bra på engelska så har de svårt att uttrycka sig, speciellt när tjejen stressar dem. Så jag frågar kvinnan mer lugnt vad som är fel och får fram att hon är väldigt yr. Kvinnan ser även ut som om hon ska svimma vilken sekund som helst. Men tjejen som är ansvarig undrar om hon inte bara kan gå till sitt hotellrum och vila en stund, hon säger även på svenska till mig, det kanske inte är värt att ringa 112 direkt. Jag svarar på det påståendet att jag hellre ringer en gång för mycket än att låta någon gå upp och dö på sitt hotellrum, samtidigt tar jag fram min egen telefon och gör mig redo att ringa själv. Då ringer tjejen motvilligt efter en ambulans. I samma stund så trillar kvinnan omkull, jag och hennes två vänner hjälper henne upp. Kvinnan börjar spy i en påse jag hjälper till att hålla upp med ena handen samtidigt som jag håller bort hennes hår med andra handen. Efter ett tag kommer tjejen tillbaka och säger att det kommer ta en timme för ambulansen att komma fram så att hon kanske ska ringa en taxi i stället? Vid det här laget har kvinnan hunnit trilla omkull en gång till och den här gången varit bortom medvetande någon sekund. Så jag säger åt henne att ringa vem som helst bara någon tar kvinnan till sjukhus. Medan vi väntar fortsätter kvinnan att spy och trilla omkull och varje gång förlorar hon medvetande lite längre tid. När taxin väl kommer bli chauffören arg för att vi inte ringt dit en ambulans i stället. Men efter mycket möda så får vi in kvinnan i taxin.
Bara 1 av de här 4 gångerna har jag och mitt sällskap varit de enda på plats, de resterande 3 så har jag varit på platser med mycket folk men de flesta har valt att inte lägga sig i situationen. Alla gånger har jag fått ta initiativet och först efter att jag sagt till så har någon hjälpt till, men fler har bara tittat på eller tittat bort.
Så när jag svarade mina föräldrar spontant utan att egentligen tänka att jag hellre svimmar i Indien än i Sverige så hade jag nog en poäng. En hel restaurang med män som hade valet att våldta och råna mig (let's face it jag hade inte mycket att sätta emot där och då) valde att istället hjälpa mig, trots att flera av dem förmodligen hatar mig enbart för att jag är vit.
I Sverige får vi hoppas att vi har turen att någon med civilkurage är på plats. För tydligen ser vi hellre söta killar än avsvimmade alkisar, blundat gärna för det misserabla framför våra ögon, gör inte en stor grej av något, hjälper inte de som är i underläge för att de inte kan språket och springer inte fram för att dra ner någon från broräcket. När en människa är medvetslös, skriker eller försöker ta sitt liv så är det vår plikt som medmänniskor att rycka in. Kasta Jante-lagen så långt bort du bara kan då och var en hjälte. Kanske borde vi tvinga varenda barn i svensk skola att lära sig om Raul Wallenberg, den svenska rikemanspojken som gav upp allt, till och med sin frihet och sitt liv, för att hjälpa andra.
Jag begär inte att alla ska åka till Syrien, Afghanistan eller Krim för att rädda krigsoffer, men värna om medmänniskorna på våra egna gator är det minsta vi kan göra. Jag vill heller inte höra massa beröm om hur bra det är att jag rycker in, det ska vara en självklarhet. Som att vi inte tackar folk för att de är hygieniska och tvättar händerna efter de varit på toaletten, det förutsätter vi att folk gör när de är äldre än 5. Det här samhället skulle vara trevligare och tryggare för oss alla om vi slutade vara så självupptagna och likgiltiga till andra människor, bara för att vi inte känner dem personligen. 

samtyckeskrav nu.

tycker att det är lite sorgligt att den här låten som släpptes 1978 fortfarande har en högst aktuell text, med tanke på hur domarna ser ut gällande sexualbrott. Ändå en bra låt. 
 

Det borde inte kosta att vara miljösmart.

Igår blev jag uppringd av SVT #dinröst. De ville att jag skulle skriva om att vilja köpa ekologisk mat men ha ont om pengar, gärna väcka diskussion. So I did. Skickade in den sent igårkväll, fick beröm.

Jag tänkte det här blir nog bra, mina vänner kommer likea när jag lägger upp den på min sida (jag litar på er!) och tänkte att på Din Röst-sidan borde jag kunna knåpa ihop 20 likes, någon share och kanske 5 kommentarer. Det blev lite mer än så, 85 likes, 24 shares och 29 kommentarer. På detta 11 retweets och 4 favoritiseringar, samt svar från en centerpartistisk EU-kandidat.

Lite mer respons än jag var beredd på, men oj vad lycklig jag blev! Hon från SVT som jag pratade med var även helt fantastisk, när spridningen började ta fart och en man argumenterade emot mig så ringde hon och kollade att jag kände attt det var okey, samt att det var rekordspridning på Din Röst. Superbra bemötande därifrån.

Lite synd bara att jag slängde in ett hittepåord som blivit rubrik. Miljösmart, en blandning av klimatsmart och miljömedveten. Jaja, här är texten!

 

I teorin är det självklart för mig att jag vill köpa mat som är ekologisk, rättvisemärkt och närodlad. Jag vill inte slita onödigt på varken naturen eller människor. Problemet är bara att i praktiken är valet inte alltid lika enkelt, som student har jag rätt begränsat med pengar att röra mig med varje månad (och mer begränsat verkar det bli). Jag spenderar därför mycket tid åt att jämföra kilopriser och hitta olika varor som är extra billiga just denna vecka etcetera, för att få lite pengar över till annat. Förra terminen bestämde jag mig efter att ha hittat en lista över 5 viktiga varor att byta till eko, att byta samtliga 5 varor. Jag äter varken kött eller bananer så de punkterna var lätt fixade, men resterande saker började jag byta ut ur mitt skafferi och kylskåp. Även om det kändes bra att aktivt göra något litet för att få en bättre värld så gjorde det ont att se på prislapparna att det alltid var några kronor dyrare att välja (det som jag anser är) rätt. Mitt matkonto blev större än det varit innan vilket kändes jobbigt, speciellt med tanke på att kontona jag fick ta pengar ifrån inte var enorma till att börja med.

Valet mellan pengar eller en hållbar framtid är självfallet vis upp till var och en att göra, för egen del så önskar jag att jag kunde svara att jag alltid väljer alternativ två, men så är det dessvärre inte. Vi lever i ett samhälle som är fullt av uppmaningar om att tycka och göra rätt, men även i ett samhälle som domineras av pengar. Det är ett dilemma när jag ska köpa något och jag tror inte att jag är den enda som står med liknande tankar. Det borde inte kosta att vilja vara miljösmart. Det borde kosta att vilja att människor jobbar i princip hela dygnen i odrägliga förhållanden för knappt någon lön alls. Det borde kosta att maten ska besprutas med gifter som förstör både människor och natur. Det borde kosta att maten ska fraktas ett varv runt jorden innan den till slut hamnar i min kundkorg. En borde behöva fråga sig själv om jag tycker så pass illa om jorden och andra människor att jag är beredd att lägga några extra kronor på att förstöra, inte för att försöka minska mina ekologiska fotavtryck på planeten i alla fall en storlek.

 

Petronella Wadle

 

Jag kommer nu proppa den här bloggen med mina tankar inför valet, folk verkar ju inte vara helt ointresserade! Imorgon kommer en presentation av lilla mig, till er som inte känner mig, och till er som vill veta mer om mig. 


RSS 2.0