Att inte göra något dumt..
när jag sitter i min Walk-in-closet med min chihuahua i knät försöker jag överväga om mammas förslag återigen är bäst.
hon hade ju ändå motivationen "det gick bra i sex and the city"
His kidney might be the president some day.
varför envisas jag med att se på Grey's Anatomy när jag gråter till vartenda avsnitt?
kanske för att det är vackert, för att Jackson Avery är det sexigaste jag vet, för att det är roligt eller för att vissa överlever och andra dör men livet går vidare i alla fall.
kanske för att det är vackert, för att Jackson Avery är det sexigaste jag vet, för att det är roligt eller för att vissa överlever och andra dör men livet går vidare i alla fall.
jag slipper kokosnötter i huvudet i alla fall
visst kan det komma en och en annan istapp,
men aldrig någonsin en kokosnöt.
det finns saker jag saknar, andra som jag föraktar.
jag blir nog aldrig mer den samma, men det var nog inte meningen.
jag är liksom mer kärleksfull nu, fast ändå mer hatisk.
jag söker civilkurrage i varenda liten vrå,
jag hittar den allt för sällan så snart ger jag mig av.
fasst när jag hittar den blir jag glad ända in i själen.
snälla sverige vakna ur dvalan nu.
vi ska enas i jorden, jag och min bror.
Så börjar årets jobbigaste dag lida mot sitt slut.
jag vaknade, orkade inte gå upp så somnade om.
vaknade på nytt och kom på att jag skullle till graven.
jag åt och la en tändare i fickan. sedan ner på stan för att köpa en blomma, kruka och leta gravljus.
när jag gått av pendeln och väntade på bussen ringde jag ett tårfyllt samtal, från andra änden. jag kunde inte gråta.
framme vid graven var allt täckt av snö. så uppdrag ett var att få fram graven som låg gömd under iskall snö som rev i mina händer som en motvilja att flytta sig. men när gravarna syntes kunda jag tända ljus i lyktorna och ställa min blomma i krukan, placera den vid min älskade brors grav och linda in krukan i granris för att få det hela att se mysigare ut. sedan säga några grattisord. spana ut över Bornsjön och gå runt kyrkan, bara för att se att det verkligen är på kyrkogården som leder till Nangijala där min bror väntar nere vid ån.
Sedan tänkte jag gå in och värma mina händer i kyrkan, men den var låst, så jag satte mig på trappen och då kom tårarna. Jag grät i panik, jag vet inte hur länge, men allt släppte. när jag lugnat ner mig och kunde andas lugnt smsade jag bilderna på graven till min mor. ringde ett kort samtal som jag inte ens kan komma ihåg längre. Sedan gick jag de ungefär 15 kilometer jag hade hem. från graven, förbi sjukhuset där min bror föddes för 17 år sedan och hem.
hoppade in i duschen, när jag kom ut ur duschen borde vi redan varit påväg, men mormor hjälpte till att föna mitt hår när jag sminkade mig, vi tittade på en bild som togs på hela familjen på BB för exakt 17 år sedan. Konstaterade att min näsa fortfarande är unik, men i övrigt var vi otroligt lika.
sedan åkte vi och plockade upp min moster och vidare hem till familjen. Där åt vi först falafel middag, sedan såg vi på the dictator och åt semla. det var fint och mysigt.
Jag var 4 år och min bror levde bara 8 dagar, även om jag borde glömt allt så har jag inte gjort det, jag minns otroligt mycket och jag kommer ihåg fler och fler saker hela tiden. Saknaden gör sig påmind hela tiden, vi borde varit en till. Efter 17 år har jag fortfarande inte lärt mig att hantera den här dagen och om 17 år till är den förmodligen fortfarande väldigt traumatisk
jag hade egentligen tänkt skriva något annat, betydligt mer gåtfullt. men jag såg att jag visst gått in här den 24e januari och skrivit så jag postar det i stället. inatt ska jag drömma mig till polstjärnan.
