Tell the world that we finally got it all right.

Sara Bareilles, mina damer och herrar!
Hon, Ingrid Michaelson & Regina Spektor. Tre kvinnor jag ser upp till något otroligt, de faller lite under samma kategori i mitt hjärta.
Här är i alla fall två låtar från Saras senaste skiva.
Den första gör mig sådär galet lycklig att jag bara går runt och dansar och struntar i resten av världen. Den andra får mig typ att bli kär, i vem som helst, eller bara livet i stort, jag vet inte.. men fin är den!

 

iklädd paljetter två dagar i rad.

I fredags var det föreställning, då hade jag på mig en helt otroligt snygg outfit. Rosa och guld i glittrande paljetter, hatt, frack, väst, fluga och ett par matchande byxor.
ungarna tyckte jag såg rätt så cool ut och mina första två föreställningar (som direktör) gick rätt så bra.
Supertrött på kvällen efter två föreställningar och att både ha riggat upp och ner (inklusive lastat och fraktat) cirkusen så fick jag springa till bussen som mina kompisar höll åt mig. Jag var så tacksam att busschauffören väntade att jag bjöd honom till nästa veckas föreställningar.
På lördagen drog vi in till Pride. Mina kvinnor klädde upp sig i fina klänningar, själv tog jag på mig ett par jeansshorts och ett svart linne och så en silversjal med paljetter för att göra det lite roligare. En del av cirkusen kom och gjorde oss sällskap så vi underhöll de andra med tablåbygge. Jag klädde av mig mitt linne och stoppade in sjalen i byxlinningen så den blev som ett linne med bar rygg, jag kände mig lite som en diskokula.
Sen så hängde vi med Jonas Gardell och Mark Levengood. Alltså på riktigt, vi fotade oss med dem, dansade med dem, pratade med dem en hel del och Jonas gav mig en röd ros. Lyckan som uppstod i mig då är svårslagen, och ja det kanske är lite pinsamt hur kändiskåt jag är men I don't give a damn about what you think!
Vi gick i alla fall längst fram i ekipaget Torka allas tårar, precis bakom Jonas och Mark och bredvid de små änglapojkarna. Vi höll om varandra, skrek, apploderade, gick, svettades och var allmänt superlyckliga. 
Från vårt gäng så var vi fem tappra kvinnor som gick hela paraden, sedan gick vi törstiga, med värkande fötter och fortfarande lyckorusiga och åt på vapiano.
på kvällen åkte vi tillbaka in till storstaden och drack rödvin, skrattade och pratade. Innan hade vi en egen liten förfest där vi spelade Nicke & Nilla, I wish I was a punk rocker (låten som förde en stor del av oss samman) lite skön 90-talsmusik (typ Spice Girls, Aqua, Vengaboys och sånt), samt andra finfina låtar som liksom lägger den perfekta grunden för en bra kväll. 
I morse gick vi upp sjukt tidigt och började åka hem till mamma och pappa vid 9, men tåget fastnade i Tumba så det var ett litet äventyr att ta sig hem men jag och Johanna grejjade det galant trots alla möjliga problem som uppstod!
Nu ska jag ut till föräldrarnas husvagn för att grilla och bada.
Galet bra helg det här måste jag säga!

Det är något visst med att se dagen vakna

Någonstans emellan nu och då så insåg jag att jag ser dagen dö på tok för ofta.
Ibland skulle jag vilja vara en morgonmänniska som ser solen gå upp klockan 5 varje morgon!

såntdär man hör och ser när man åker pendeltåg.

Jag satt i samma pendeltågsvagn som en (till synes) helt vanlig hipsterkille i 25årsåldern här om dagen.
De håller på att bygga något vid pendeltåget här i Jakobsberg, så just nu är det enkelspår förbi. Detta leder till att det rätt ofta händer att tåget får stå och vänta på passerande tåg precis innan stationen.
Detta hände den här dagen, hipsterkillen hade redan hunnit resa sig och gå till dörrarna när tåget stannade och tillkännagav att vi skulle behöva vänta. Jag suckade och ville bara komma hem.
Hipsterkillen drog dock betydligt mycket mer nytta av tiden och började köra yoga. Sedan ringde det i hans telefon och jag hörde honom bland annat säga meningen
"Jag vet inte vad jag ska göra imorgon, det lutar åt att plocka blåbär".
Lite så vill jag också vara ibland.
En annan kul grej jag hörde när jag skulle åka pendeltåg var när en liten tjej och hennes bror gick förbi mig.
Brodern pekade på Chili och sa "Titta där är en Chihuahua!"
Varpå systern svarade "Nej det är en hund!"
Sen gick de och bråkade om huruvida Chili är en hund eller en Chihuahua.
Rätt gulligt tycker jag. Och för er som undrar - båda två har rätt.

jag, natten, c-uppsatsen & chess

Helene Sjöholm, Tommy Körlberg och några till sjunger om kärlek, svek, shack och andra viktiga saker.
Jag skriver och raderar rader om hög frånvaro, skolkuratorer och elever.
C-uppsatsen trilskas och vill inte bli så som jag vill. Kanske för att jag har dödat typ alla mina darlings..
Natten är lika vacker som bara den kan vara och sker det ett upplopp där ute är det inte inom räckhåll för mitt köksfönster.
Tillsammans ska vi i alla fall ta oss till gryningen, sen till Sollentuna, sen hem igen - till sängen, sen hoppas jag på att få träffa en vän för att sen sova igen.

do some mistakes, you're still good!

Han spelade tidigare akustisk gitarr i ett av mina absoluta favoritband, Billie the vision and the dancers.
nu har han varit på resande fot och skrivit ett par egna låtar. 
Mina damer och herrar, John Dunsö! aka Traveling John.
 

det är inte lätt att vara sjuk i Sverige inte

nu ska jag jämföra Sverige och Indien lite.
Visst var det rätt läskigt att ligga med skyhög feber ensam i lägenheten en dag.
Långt ifrån hemma, lite rädd för att ha drabbats av ett indiskt supervirus, så dålig att jag inte ens kunde resa mig från min lilla madrass utan att bli yr och ramla omkull.
men jag hade en drös med indier som erbjöd sig allt från att handla mat till att köra mig till sjukhuset.
men Indien kom ändå med sitt allra bästa när jag väl kunde resa mig och gick ner till vårt lilla apotek. han som jobbade frågade "what's your problem mam?" sedan såg han på mig där jag stod och hostade och såg allmänt supersliten ut. Då gick han vänligt och hämtade några tabletter med morfin till mig. jag behövde inte säga ett ord.
mamma minns med skräck hur jag pratade med henne och hela släkten på skype efter en sån tablett, själv minns jag med glädje hur jag mådde bra ett tag.
här i Sverige kan man minsann inte bara gå ner och köpa lite morfin och må bra, nej här får man lida ut sjukdomen och försöka lindra det med lite alvedon typ.
inte tror jag att det kommer någon riddare på någon järnhäst och slänger upp halstabletter till mig på balkongen heller..
måste jag ens säga hur stort Indien vinner den här kampen?

God afton, herr Wallenberg

Ser på nattbion SVT 1 bjuder på nu.
På något konstigt sätt så både förlorar jag och återfår jag tron på mänskligheten, på samma gång.
I stort mår jag illa över vad människor är kapabla att göra. Hur kan vi systematiskt döda barn, något måste vara så oerhört fel med mänskligheten!
Samtidigt förundras jag över hur vissa människor låter godheten kämpa ända in i döden.
Hur kan den vanliga svensken inte veta allt det här? Varför är vi inte stolta över vår hjälte?

efterlyser väldens, kanske, bästa bartender

Martin, som jobbade på Momma i juni 2011.
som fick oss att body-shota teqila.
han som inte kom ihåg hur man blandar någon annan drink än GT.
är du denna man, eller känner du honom? let me know!
att hitta honom vore nästan lika fint som en kopp kaffe och en bit mörk choklad på kvällskvisten. så himla fint.

yes we'll be running now and forever. And I miss the sound of your voice.

ett oerhört underskattat band: Raymond och Maria.
de som hade den där sommarplågan, "Ingen vill veta var du köpt din tröja".
jag vet inte vilken sommar det var men mormor och morfar hade köpt nya lysen till sin Gold Wing, och de visade stolt upp hur det lös blått på häftiga ställen och ur motorcykelns högtalare strömmade den där trallvänliga låten som vi dansade och sjöng till resten av sommaren.
kanske är det för att jag minns den där glada kvällen på baksidan av sommarstugan. Sommarstugan, precis som den var när jag var liten, med tvättställ, grusgång att cykla trehjuling på och den stora platta stenen. På den stenen kunde man göra nästan allt, leka med barbiedockor och ett dockhus, sola och gosa med hunden, stå och se hela världen bli ljus av åskbollen som svävade över mitt om min systers huvud och sedan se den kracsha på fältet på andra sidan vägen. Känna sig dödlig och odödlig på samma gång. Framför den stenen stod mormor och morfars fina motorcykel och introducerade mig för de vackra stämmorna som sjunger för mig inatt.
jag är hemma, i mitt nya hem, med min nya hund, med deras nya låtar, hemma från stugan är ny och på något sätt är hela världen ny. Och kanske är det för att jag kan vara tillbaka till just den kvällen när jag hör dem som jag tycker de är så bra, eller så är de ett riktigt bra band som världen inte upptäckt än, eller tröttnade på den där sommaren när jag förälskade mig i dem.
lyssna på dem i alla fall, jag tycker att det är fint.

RSS 2.0