jag har testat att vara djävulskt god, jag har testat att vara himmelsk ond.
livet kan ge dig väldigt mycket om du bara låter det.
om du inte bara tittar utan faktiskt ser,
om du faktiskt lyssnar och inte bara hör
om du låter dig själv känna med hjärta, huvud, kropp & själ.
det kan vara mirakel, det kan vara misär.
du kan vinna och förlora.
vad det än är så är det upp till dig att göra något utav det.
om du inte bara tittar utan faktiskt ser,
om du faktiskt lyssnar och inte bara hör
om du låter dig själv känna med hjärta, huvud, kropp & själ.
det kan vara mirakel, det kan vara misär.
du kan vinna och förlora.
vad det än är så är det upp till dig att göra något utav det.
my blog, my rules.
Det kan vara höstdagar och höstkvällar i augusti.
man säger redbull vodka.
det är okey att använda begreppet hen.
och hundar får sova i sängen.
sådeså!
det är okey att använda begreppet hen.
och hundar får sova i sängen.
sådeså!
Tell the world that we finally got it all right.
Sara Bareilles, mina damer och herrar!
Hon, Ingrid Michaelson & Regina Spektor. Tre kvinnor jag ser upp till något otroligt, de faller lite under samma kategori i mitt hjärta.
Här är i alla fall två låtar från Saras senaste skiva.
Den första gör mig sådär galet lycklig att jag bara går runt och dansar och struntar i resten av världen. Den andra får mig typ att bli kär, i vem som helst, eller bara livet i stort, jag vet inte.. men fin är den!
Stunder när livet känns lite överdjävulskt.
Typ när man sitter och är kissenödig på en guppig buss med trasig toalett.
Speciellt om bussen råkar vara en ersättningsbuss för ett tåg från Nyköping som är så sen att den är i Vagnhärad när den skulle varit i Stockholm.
Och en ansledning till att bussen är så sen är för att SJ skickade två bussar till Linköping, dit inte en enda människa skulle. Och en halvtimme efter tågets avgångstid så kom en buss till Stockholm dit inte mindre än 82 människor skulle.
Speciellt om bussen råkar vara en ersättningsbuss för ett tåg från Nyköping som är så sen att den är i Vagnhärad när den skulle varit i Stockholm.
Och en ansledning till att bussen är så sen är för att SJ skickade två bussar till Linköping, dit inte en enda människa skulle. Och en halvtimme efter tågets avgångstid så kom en buss till Stockholm dit inte mindre än 82 människor skulle.
mitt huvud kanske är tungt för att det har så mycket tankar just nu.
Varje tanke väger minst ett kilo.
Vissa är så jobbiga att de säkert väger tio ton.
Sagt av ett barn, himla vackert, och lite sorgligt.
Och jag kan liksom verkligen förstå hur hen menar.
(åh ja, jag skrev hen! klia nu på era irritationseksem. H-E-N.)
Vissa är så jobbiga att de säkert väger tio ton.
Sagt av ett barn, himla vackert, och lite sorgligt.
Och jag kan liksom verkligen förstå hur hen menar.
(åh ja, jag skrev hen! klia nu på era irritationseksem. H-E-N.)
iklädd paljetter två dagar i rad.
I fredags var det föreställning, då hade jag på mig en helt otroligt snygg outfit. Rosa och guld i glittrande paljetter, hatt, frack, väst, fluga och ett par matchande byxor.
ungarna tyckte jag såg rätt så cool ut och mina första två föreställningar (som direktör) gick rätt så bra.
Supertrött på kvällen efter två föreställningar och att både ha riggat upp och ner (inklusive lastat och fraktat) cirkusen så fick jag springa till bussen som mina kompisar höll åt mig. Jag var så tacksam att busschauffören väntade att jag bjöd honom till nästa veckas föreställningar.
På lördagen drog vi in till Pride. Mina kvinnor klädde upp sig i fina klänningar, själv tog jag på mig ett par jeansshorts och ett svart linne och så en silversjal med paljetter för att göra det lite roligare. En del av cirkusen kom och gjorde oss sällskap så vi underhöll de andra med tablåbygge. Jag klädde av mig mitt linne och stoppade in sjalen i byxlinningen så den blev som ett linne med bar rygg, jag kände mig lite som en diskokula.
Sen så hängde vi med Jonas Gardell och Mark Levengood. Alltså på riktigt, vi fotade oss med dem, dansade med dem, pratade med dem en hel del och Jonas gav mig en röd ros. Lyckan som uppstod i mig då är svårslagen, och ja det kanske är lite pinsamt hur kändiskåt jag är men I don't give a damn about what you think!
Vi gick i alla fall längst fram i ekipaget Torka allas tårar, precis bakom Jonas och Mark och bredvid de små änglapojkarna. Vi höll om varandra, skrek, apploderade, gick, svettades och var allmänt superlyckliga.
Från vårt gäng så var vi fem tappra kvinnor som gick hela paraden, sedan gick vi törstiga, med värkande fötter och fortfarande lyckorusiga och åt på vapiano.
på kvällen åkte vi tillbaka in till storstaden och drack rödvin, skrattade och pratade. Innan hade vi en egen liten förfest där vi spelade Nicke & Nilla, I wish I was a punk rocker (låten som förde en stor del av oss samman) lite skön 90-talsmusik (typ Spice Girls, Aqua, Vengaboys och sånt), samt andra finfina låtar som liksom lägger den perfekta grunden för en bra kväll.
ungarna tyckte jag såg rätt så cool ut och mina första två föreställningar (som direktör) gick rätt så bra.
Supertrött på kvällen efter två föreställningar och att både ha riggat upp och ner (inklusive lastat och fraktat) cirkusen så fick jag springa till bussen som mina kompisar höll åt mig. Jag var så tacksam att busschauffören väntade att jag bjöd honom till nästa veckas föreställningar.
På lördagen drog vi in till Pride. Mina kvinnor klädde upp sig i fina klänningar, själv tog jag på mig ett par jeansshorts och ett svart linne och så en silversjal med paljetter för att göra det lite roligare. En del av cirkusen kom och gjorde oss sällskap så vi underhöll de andra med tablåbygge. Jag klädde av mig mitt linne och stoppade in sjalen i byxlinningen så den blev som ett linne med bar rygg, jag kände mig lite som en diskokula.
Sen så hängde vi med Jonas Gardell och Mark Levengood. Alltså på riktigt, vi fotade oss med dem, dansade med dem, pratade med dem en hel del och Jonas gav mig en röd ros. Lyckan som uppstod i mig då är svårslagen, och ja det kanske är lite pinsamt hur kändiskåt jag är men I don't give a damn about what you think!
Vi gick i alla fall längst fram i ekipaget Torka allas tårar, precis bakom Jonas och Mark och bredvid de små änglapojkarna. Vi höll om varandra, skrek, apploderade, gick, svettades och var allmänt superlyckliga.
Från vårt gäng så var vi fem tappra kvinnor som gick hela paraden, sedan gick vi törstiga, med värkande fötter och fortfarande lyckorusiga och åt på vapiano.
på kvällen åkte vi tillbaka in till storstaden och drack rödvin, skrattade och pratade. Innan hade vi en egen liten förfest där vi spelade Nicke & Nilla, I wish I was a punk rocker (låten som förde en stor del av oss samman) lite skön 90-talsmusik (typ Spice Girls, Aqua, Vengaboys och sånt), samt andra finfina låtar som liksom lägger den perfekta grunden för en bra kväll.
I morse gick vi upp sjukt tidigt och började åka hem till mamma och pappa vid 9, men tåget fastnade i Tumba så det var ett litet äventyr att ta sig hem men jag och Johanna grejjade det galant trots alla möjliga problem som uppstod!
Nu ska jag ut till föräldrarnas husvagn för att grilla och bada.
Galet bra helg det här måste jag säga!
Nu ska jag ut till föräldrarnas husvagn för att grilla och bada.
Galet bra helg det här måste jag säga!
tänk om du var lika ärlig som ett barn.
Snart är första veckan avklarad. Det har varit mycket skratt, gnäll och applåder.
Det är så roligt att få sin kropp bedömd av ett barn, ännu roligare om de är en si så där 10 stycken.
De här barnen diskuterade min rumpa redan första degen, sen fortsatte veckan med prat om mina lena ben, sen mina muskler som barnen kan trycka ner helt och idag fick jag höra att jag är för liten för mina för stora byxor.
namn jag haft under veckan är Paraply och P-nella (Emmy dog nästan av skratt när hon hörde det, på riktigt, hon satte mat i halsen och fick en astmaattack.. woops), jag har även både fått höra petronella från plaskeby och påminnts om att jag har samma namn som en av de elaka styvsytrarna i Askungen.
Nu ska jag leka cirkusdirektör framför spegeln, för imorgon vankas det föreställning!
