If you kiss somebody then both of you'll get practise.

imorse började jag tokle av det här klippet. 
sen har jag varit glad för annat, mer om det imorgon!
 

att komma hem.

Åkte hem till mamma och pappa i onsdags.
Det är längesen jag längtade hem så mycket som jag gjorde då, så det var fint att komma hem.
På fredag åkte jag till min gamla gymnasieskola, Nyköpings Enskilda, igen. Kom dit på morgonen och satt fram till lunch och fixade sista-minuten-planering. Satt i min gamla lärares rum och jobbade vid datorn, elever kom in och frågade saker, jag svarade på vilken lärare som satt var och lånade ut häftapparaten, jag skrev ut papper och fick hämta dem från personalens skrivare. Tillbaka dit där jag var ett barn men den här gången som vuxen.
Sedan berättade jag snabbt för varenda elev på skolan vad en alumniförening är och vad jag gjort sedan den där sommardagen då jag sprang av båten med tårfyllda ögon, sång i halsen, vit klänning och vit mössa. Jag lyssnade även på vad andra haft för sig och sedan lekte jag ordförande på ett årsmöte.
När jag och min syster tog bussen ut till skogen där mamma och pappa har sin husvagn var busschauffören inte säker på om han verkligen ville släppa av oss, det var så mörkt och vi var uppenbart inte såna som bor där alltid. Men vi gick en promenad i mörkret, hittade fram och där satt mamma och pappa och spelade Lars Winnerbäck. En annan morgon väckte mamma oss andra genom att spela Veronica Maggio på högsta volym. Ibland har de bra musiksmak min kära familj.
Några andra som har sin husvagn där bor i Jakobsberg, de var snälla nog att köra hem ett litet bord som nu är hallbyrå hemma hos mig. Jag stannade kvar för middag med mormor och morfar som kom och hälsade på.
Väl hemma i lägenheten så är jag otroligt glad att slippa den där jäkla flyttkartongen med en filt över och i stället ha en riktig möbel (för er som vill se så finns det en länk till min instagram till höger), första intrycket när man kommer in är så många gånger bättre nu! Jag fixade även ett ljus i en vinflaska. Hade problem att hitta dåliga stearinljus som rinner, men en vän hjälpte mig lösa problemet. så här kommer hur ni gör för att få till såna där coola ljusstakar som typ pirater hade förr i tiden.
Du behöver:
Vinflaska.
2 långa stearinljus
tändare
Så här gör du:
Drick upp vinet. Nyktra till, det är nog farligt att leka med ljus efter en flaska vin. Sätt i ena ljuset i vinflaskan. Tänd det. Håll det andra uppochner ovanför det brinnande ljuset och snurra det, både runt sig själv och flaskan.
Det blir snyggt och tar inte så fasligt lång tid. Problemet med rinniga stearinljus är ju dock att det även rinner stearin på bordet eller vad flaskan nu står på, men jag har lösningen på det med (om man nu inte orkar vara smart och lägga något under precis när man fixar)!
Du behöver:
Strykjärn
Papper
Såhär gör du:
Lägg pappret på stearinet. Sätt i kontakten till strykjärnet i väggen. Stryk över pappret. Pappret kommer absorbera upp allt stearin så att det inte syns alls att det varit där, bättre än skrapa! Fungerar även på kläder.

föräldrarstädning.

Jag har en förhoppning om att mina föräldrar vill köra hem mig och mina saker på söndag. 
Saken är bara den att det krävs ju en viss ordning hemma när föräldrarna ska hälsa på. Det är ju dels viktigt att alla stora ytor är hyfsat fina och dammfria, det syns ju snabbt annars. Sedan är min uppfattning att föräldrar, speciellt mammor, har små ställen där de kollar städningens äkthet och ordentlighet.
Jag vet inte om det här är något ni andra märkt av? Men när den översiktliga inspektionen är godkänd så kollas ett litet ställe, lätt att glömma, upp. Jag föll en gång på de översta hyllplanen. Mamma och pappa föll en gång på sopskåpet. Och jag tror att min mamma inspekterar toaletten, detta baserar jag på hur ordentligt hon städar där själv, det verkar viktigt, så jag städar där ordentligt innan mamma kommer. Nu har jag även städat vårat äckliga sopskåp så att mormor kan hälsa på. 
Men det får inte vara alldeles för städat heller, då blir det bara fjäsk, det ska vara på en nivå så att föräldrarna kan känna sig lugna att barnen kan städa, inte mer än så. 
Sedan har lägstanivån på stökighet varit förfärligt låg här hemma när tentaångest, sjukdom och sånt kommit i vägen. Nu har jag bestämt mig för att höja den igen. Inte så att jag kan bjuda hem kungen och vara stolt över min städade och rena lägenhet, inte alls. Bara så att någon kan titta förbi utan förvarning och så behöver jag inte skämmas. 
Du har nu läst ett helt otroligt onödigt inlägg om städning, grattis, jag bjuder på den underhållningen idag.

Petronellas Önskelista.

Jag vet att den snart är här, tiden jag längtar till.
Jag fyller år, det är jul & jag tar examen - inom loppet av 3 månader.
Jag förstår om ni redan spenderat många sömnlösa nätter och undrat, vad ska jag köpa, vad vill hon ha?
Tro mig, jag har också legat sömnlös och undrat. Så jag tänkte att jag ger er lite inspiration, ni kan absolut tänka utanför boxen med, och jag förväntar mig absolut inte att få alla de här sakerna, men här kommer lite förslag på ting som kan göra mig glad.
  • Uppmärksamhet och bekräftelse i alla dess former - om jag någon gång ska få det så!
  • En byrå att ha under hallspegeln - gärna med "en hylla under" där jag kan ställa träningsgrjor och så ett "vanligt hyllplan" där man kan ställa ljus och så. men nu har vi en flyttkartong med en filt över så jag är inte så kräsen, inte alls faktiskt. (CHECK)
  • Hemmasaker - glas, koppar, ljusstakar, handdukar, sängkläder, filtar, tavlor, you name it
  • Kläder - träningskläder, vardagskläder, finkläder, jag gillar kläder. (Tröjor storlek S, Byxor storlek 38.)
  • Accessoarer - smycken, sjalar, hårsaker och sånt 
  • Ett jobb - gärna ett rätt välbetalt socionomjobb
  • Drömprins - om du vet någon med en fantastisk personlighet på alla sätt och vis, vackra ögon, snygg överkropp etc, inte upptagen, inte bög (inget ont om bögar, men drömprinsen måste gilla mig med annars faller liksom hela grejen)
  • Smal helkroppssegel - gärna med guldram
  • Delikatesser (typ) - goda teer, choklad, vin, etc
  • Hemelektronik - mjölkskumare(?), blender, stavmixer, bra-att-ha-saker 
  • stor väska - ja jag är en baglady. då kan jag vara det med stil. 
  • gitarr - och/eller lektioner i hur man spelar gitarr
Det var vad jag kom på nu, men kolla det här inlägget ibland, jag fyller på i takt med att jag ser saker jag vill ha. Jag kommer även ut med ett datum då det hålls en liten tillställning då ni kan hedra mig. 
 

Tell the world that we finally got it all right.

Sara Bareilles, mina damer och herrar!
Hon, Ingrid Michaelson & Regina Spektor. Tre kvinnor jag ser upp till något otroligt, de faller lite under samma kategori i mitt hjärta.
Här är i alla fall två låtar från Saras senaste skiva.
Den första gör mig sådär galet lycklig att jag bara går runt och dansar och struntar i resten av världen. Den andra får mig typ att bli kär, i vem som helst, eller bara livet i stort, jag vet inte.. men fin är den!

 

iklädd paljetter två dagar i rad.

I fredags var det föreställning, då hade jag på mig en helt otroligt snygg outfit. Rosa och guld i glittrande paljetter, hatt, frack, väst, fluga och ett par matchande byxor.
ungarna tyckte jag såg rätt så cool ut och mina första två föreställningar (som direktör) gick rätt så bra.
Supertrött på kvällen efter två föreställningar och att både ha riggat upp och ner (inklusive lastat och fraktat) cirkusen så fick jag springa till bussen som mina kompisar höll åt mig. Jag var så tacksam att busschauffören väntade att jag bjöd honom till nästa veckas föreställningar.
På lördagen drog vi in till Pride. Mina kvinnor klädde upp sig i fina klänningar, själv tog jag på mig ett par jeansshorts och ett svart linne och så en silversjal med paljetter för att göra det lite roligare. En del av cirkusen kom och gjorde oss sällskap så vi underhöll de andra med tablåbygge. Jag klädde av mig mitt linne och stoppade in sjalen i byxlinningen så den blev som ett linne med bar rygg, jag kände mig lite som en diskokula.
Sen så hängde vi med Jonas Gardell och Mark Levengood. Alltså på riktigt, vi fotade oss med dem, dansade med dem, pratade med dem en hel del och Jonas gav mig en röd ros. Lyckan som uppstod i mig då är svårslagen, och ja det kanske är lite pinsamt hur kändiskåt jag är men I don't give a damn about what you think!
Vi gick i alla fall längst fram i ekipaget Torka allas tårar, precis bakom Jonas och Mark och bredvid de små änglapojkarna. Vi höll om varandra, skrek, apploderade, gick, svettades och var allmänt superlyckliga. 
Från vårt gäng så var vi fem tappra kvinnor som gick hela paraden, sedan gick vi törstiga, med värkande fötter och fortfarande lyckorusiga och åt på vapiano.
på kvällen åkte vi tillbaka in till storstaden och drack rödvin, skrattade och pratade. Innan hade vi en egen liten förfest där vi spelade Nicke & Nilla, I wish I was a punk rocker (låten som förde en stor del av oss samman) lite skön 90-talsmusik (typ Spice Girls, Aqua, Vengaboys och sånt), samt andra finfina låtar som liksom lägger den perfekta grunden för en bra kväll. 
I morse gick vi upp sjukt tidigt och började åka hem till mamma och pappa vid 9, men tåget fastnade i Tumba så det var ett litet äventyr att ta sig hem men jag och Johanna grejjade det galant trots alla möjliga problem som uppstod!
Nu ska jag ut till föräldrarnas husvagn för att grilla och bada.
Galet bra helg det här måste jag säga!

jag vill bara komma hem, och träffa min bästa vän.

Tack vare en tämligen stor etta och en fenomenalt bra planlösning så går jag och Agnes inte varandra på nerverna hela tiden här hemma. Helt ärligt så märker vi inte ens av varandra större delen av tiden.
Men ibland hänger vi ihop, träffas som vänner och hittar på saker. Det gjorde vi ikväll.
Vi har varit arga och frustrerade på människor i vårt liv. Vi har även pratat och framgångskoncept och människor som lyckats i vår närhet. Svurit och skrattat av hopp och förtvivlan.
Vi har diskuterat mina kläder. Mina stora raggsockor om vilka en annan vän en gång sa - respektfullt, försiktigt och bestämt - "Nella, om du går på dejt får du inte ha dom där på dig!" Och mina indiska jättepösiga och turkosa byxor som jag råkade gå och handla med häromdagen, jag märkte inte mitt klädval innan kassörskan noterade att jag hade coola byxor, jag svarade lite generat att jag köpt dem i Mumbai och hon svarade mig lika snabbt att hon såg det och att hon inte tänkt fråga var jag köpt dem. Vi skrattade hysteriskt och bestämde att Agnes ska få sätta ihop min outfit om jag ska på dejt någon gång.
Vi gick en kvällspromenad för att hitta ett fint ställe till ett speciellt ändamål. VI diskuterade ungdomstiden, hingstar och kyrkan och jag fällde bland annat den briljanta kommentaren "Vi är ju inte så kyrkliga av oss, förutom att vi går i kyrkan". Vi imiterade par som tagit med för små bilar till och köpt för stora saker på IKEA.
Vi gick hem och åt kvällsfika och fyllde köket med levande ljus, te och glass med smak av tiramisu. Mamma gjorde det en gång, men hon blev osäker på om jag skulle tycka det var gott så hon slängde ihop en kaka av det istället. Den efterrätten är föralltid rolig efter den gången.
Vi googlade på synonymer till berg och höjd, och vi hittade en riktigt fin. Sedan googlade vi fram en prisvärd kaffebryggare och skrev ett kontrakt på att vi åker och köper den imorgon, the days of snabbkaffe has come to an end.
Sedan fixade min fantastiska, älskade och helt underbare make vår bänkdiskmaskin! Så nu fungerar den. VI hoppade och skrek av lycka.
Jag har skrattat så mycket ikväll att jag lär ha träningsvärk i mina magmuskler imorgon!
Vem sa att det skulle vara dåligt för kompisrelationen att flytta ihop?

en dag ska vi bada i Nangijala du&jag.

ni som inte vill läsa något sorgligt, eller inte orkar med människor som saknar sina döda hundar som om de vore människor - som värderar dem som de bästa vännerna de faktiskt var. Läs inte det här inlägget. Det handlar om hur jag fick avliva min bästa vän, hur den proceduren gick så fel den kunde och hur ledsen jag var efteråt. Ni andra som vill och orkar får såklart gärna läsa.
För exakt ett år sen behövde jag avliva min bästa vän. Dagen innan var ett kaos, av respekt till andra människor tänker jag inte gå in i detalj på vad som hände, men jag och min mor ringde många stressade samtal till varandra. På kvällen när allt lugnat ner sig tänkte jag ringa min mamma för att ha ett normalt samtal. Det började bra, hon och pappa skulle gå ut med hundarna. De hann inte gå långt alls innan den äldsta hunden gav upp. han vägrade gå och började gräva ner sig själv i buskar. Pappa fick bära hem honom. Då bestämde vi oss för att det var dags att låta honom slippa lida.
han hade varit sjuk rätt länge, det började ed att han hade ont och bara fick gå korta promenader, sen slutade han äta, eller kräktes upp allt som han fick i sig. En gång i sommarstugan så kom han in till mig i Gammelboden när jag packade mina väskor för att åka. Han hade mått dåligt några dagar. Och det som hände i boden kan jag inte förklara för någon som inte var där. Men han sa farväl, att det var dags för honom att somna, han bad om att få död. Min mamma och bror var där, jag tror inte att någon av oss kan förklara och inte att någon annan kan förstå. Men jag åkte hem och grät hela tågresan men vi valde att inte ta bort honom då. Sen några dagar senare så var det den natten när han inte orkade gå mer.
Jag grät hela den natten, pratade minnen som han gett mig och på morgonen så åkte jag hem. Han blev glad när jag kom, men sen gick han och grävde ner sig en en buske på baksidan. han vägrade äta, han bara låg där och gjorde ingenting i princip hela dagen. jag la mig i busken med honom, pappa ringde och bokade en tid hos en veterinär på kvällen. Jag och mamma pratade med varandra, och jag har ingen aning om vad vi sa, men jag vet att vid ett tillfälle så ångrade si mamma, hon frågade om vi inte skulle låta honom leva ett tag till. och jag sa nej. som jag ångrade det nejet senare, och som jag är glad att jag sa det ibland.
Pappa kom i alla fall hem från jobbet på kvällen, jag minns ingenting som hände förrän mamma kom ut med kopplet till mig och sa att det var dags. Hela jag skrek nej, om det bara var på insidan eller utsidan också vet jag inte, men då ångrade jag att jag sa nej, då ville jag inte, det kunde liksom inte vara dags. Men jag kopplade min hund, för allra sista gången. det var bland det sorgligaste jag gjort.
Sen åkte vi iväg, pappa körde, mamma satt bredvid honom, chili var i bakluckan och Bilbo fick sitta med mig och min bror i baksätet. Det ironiska med det hela var att det kändes ganska precis som när vi hämtade hem honom som valp. Att det kändes så gjorde händelsen både hemsk och vacker.
När vi kom fram till veterinären möttes vi av min mormor, morfar, moster och syster, de hade åkt från sommarstugan i Arboga för att ta farväl. Det var vackert, en solnedgång vi vattnet. Bilbo var glad, han hälsade glatt på alla med svansen i vädret, han åt godsaker som morfar hade med sig. Det kändes så fel att ta in honom sen för att ge honom sprutan. Men jag, min pappa och min bror gjorde det.
Så fort vi kom in i rummet så mådde Bilbo dåligt igen, alla de där krafterna han hade ett litet tag var bortblåsta, han kräktes igen, och på något vis var det skönt.
Sen var det dags att göra slut på lidandet, han fick en lugnande
spruta och han har alltid varit väldigt tålig, men det gjorde riktigt ont på honom. Vi förstod att han måste haft ondare i sina ben an vad vi trott. Sprutan tog extremt lång tid att verka, min bror gick ut ur rummet vid något tillfälle. Det sista bilbo gjorde innan han somnade var att pussa mig på handen. När han så somnat var det dags att ge den sista sprutan och veterinären förklarade att det brukar bara ta ett par andetag efter den så är det över sen. Det tog inte ett par andetag, det tog över en kvart. Kanske den längsta jävla kvarten i mitt liv. Veterinären sa att hon aldrig varit med om något liknande, men att han fått en dödlig dos och att vi bara kunde vänta.
Tillslut var det över. Veterinären frågade hur vi ville göra ed kroppen, och jag hade i princip tvingat min mormor och morfar att ta med honom till sommarstugan och begrava honom där. De försökte säga nej men jag var bestämd och helt förstörd så de gav upp. Så jag gick upp till de andra för att hämta en väska vi tagit med för att lägga kroppen i. När jag kom upp till bilarna så möttes jag av en gråtande mamma. Hon kramade mig och då brast allt för mig och jag sa/skrek "han dog aldrig". Alla hade tyckt att det tog för lång tid och de hade hoppats att veterinären undersökt honom och hittat en lösning. men så var det ju inte. Jag tog i alla fall några djupa andetag, hämtade väskan och gick ner igen.
Där nere berömde veterinären min pappa för att han skött sig så bra. Och han var verkligen fantastisk min älskade pappa. Han klappade på Bilbo, och på mig när jag inte kunde hålla tårarna inne. Vi la Bilbo i väskan och gick upp till de andra.
Mormor, morfar och min moster fick med sig väskan. Jag kan känna att jag var hemsk som tvingade dem till det. Morfar och Bilbo var bästa vänner, jag vet att han betydde extremt mycket för alla, han var en familjemedlem. Så jag tvingade inte bara mina stackars morföräldrar gräva en grav och anstränga sig fysiskt och ha en hund begraven i sin trädgård, det måste även vara en enorm psykisk press. Jag är i alla fall oerhört tacksam för att de gjorde det. En grav betyder mycket för mig då kan jag pyssla om honom ibland, och Bilbo älskade sommarstugan, nu får han vara där alltid.
Vår familj åkte vidare, jag tror att mamma kände att hon inte kunde komma hem än, för hon föreslog att vi skulle hälsa på några vänner till familjen. Hon tyckte att vi behövde berätta för pappan i familjen vad som hänt, han och Bilbo var vänner. Jag ville bara hem och duscha, jag kände mig hemsk och äcklig, men jag sa att det var okey att åka dit ett tag. Vi stannade vid en bensinmack, jag sprang ut ur bilen och började spy. Sedan åkte vi vidare hem till våra vänner, jag kunde först inte gå ut ur bilen utan satt och spydde genom bildörren ett tag. När jag väl gick in till de andra så gick jag och la mig i soffan och sov. Det är tur att familjen känt oss sen jag var barn annars hade de nog undrat vad det var för fel, men nu förstod de mig. Efter ett tag gick jag i alla fall ut och satt med de andra och försökte vara social, jag tror det gick ganska bra. Sedan ringde morfar, han grät, han hade precis grävt klart gropen till graven och undrade om han skulle lägga ner Bilbos favoritleksak med honom. Jag sa nej, jag ville väl ha den kvar som ett minne. Sen fick jag ångest, jag skulle aldrig mer få leka med Bilbo och Smaug, aldrig.
Tillslut åkte vi i alla fall hem, jag satt hur länge som helst på min säng. Jag fick en panikattack och hela min familj tog hand om mig.
Dagen efter skulle jag åka till Polen och jobba, ursprungsplanen var att jag skulle åka buss till flyget men med tanke på omständigheterna så hade mamma fixat så att hennes vän skulle köra mig. Vi åkte så sent vi bara kunde, i vanliga fall brukar vi vara på flygplatsen säkert 1 timme innan vi kan checka in. Vi hann precis svänga av vägen och undgå en lång bilkö, när vi kom fram krånglade det på forex och det var nära att jag inte fick med mig några pengar alls, och jag checkade in med bara 2 minuters marginal. men jag var så känslomässigt avtrubbad att inget av detta stressade mig. Jag jobbade sedan 10 fantastiska dagar i Polen och bearbetade min sorg de få stunder jag var ledig.
Sen kom jag hem igen. Pappa hämtade mig och vi åkte till sommarstugan. Jag berättade glatt om allt jag varit med om i Polen. Min syster hade gjort om i Gammelboden och ville visa det, mormor och morfar ville visa graven, jag slängde bara en hastig blick emot de båda sakerna och sa något om att det var fint. hej otacksam tjej. Mormor sa att jag och Oliwia skulle bädda våra sängar, jag låtsades vara lat och skjuta upp det (som vanligt) men den här gången orkade jag bara inte gå in i Gammelboden. Jag såg Bibos bilbur någonstans, jag vet inte ens var, jag bra gick, samma med hans koppel. jag ignorerade allt som påminde om Bilbo.
Sedan blev det kväll, mamma frågade något om hur det var med mig. Och då föll fasaden och jag började gråta. Hela släkten hade väntat hela dagen på den stunden. Tårar började rinna längst flera kinder. Jag fick med mig lite folk på en promenad ner till vattnet. Ner till piren där jag brukade bada med Bilbo. Jag berättade om en gång när han inte ville bada men jag ville det, så jag band honom vid ett träd och hoppade i själv, då blev han arg. Han ville vakta mig när jag badade, så han hoppade motvilligt i vattnet och simmade i cirklar runt mig så att inget ont kunde hända mig. sen tvingade han upp mig efter ett tag.
De 2 kilometerna vi gick hem var jag näst intill apatisk, jag vet att mamma försökte prata med mig, men jag kunde inte svara. Bara gå, och jag kan den vägen, jag tänkte inte jag bara gick.
Vi kom tillbaka till stugan och jag satte mig vid graven och grät, ett tillfälle ville jag bara gräva upp min hund. Jag har ingen aning om hur länge jag satt där eller hur ja sen kom till mamma och pappas säng där de kramade mig och lät mig vara ledsen, och mormor kom in med te.
Nu ett år efteråt så gråter jag fortfarande när jag tänker på det här, Chili reagerar på svarta hundar och jag har fortfarande inte gå in i min älskade gammelbod. Och jag saknar min bästa vän, men jag vet att vi gjorde rätt som lät honom somna.
En kvinna jag träffar i hundgården här har en son som sa en klok sak "Om det finns en himmel vill jag kunna se mina hundar i ögonen när jag kommer dit"

känslor väcks i kollektivtrafiken.

För ungefär två månader sedan så satt jag och Chili bredvid en kille på bussen. Inget speciellt med det egentligen, det händer ju ibland. Det speciella och ovanliga var att Chili blev helt kär i den här killen.
Han satt och flörtade, på sitt allra sötaste vis, med den här killen i en halvtimme och tyckte aldrig att mannen skulle sluta klappa på honom. När han sen skulle gå av blev Chili jätteledsen.
För det mesta så bryr sig Chili inte om några andra människor på tåget, han är också en liten feministisk kamphund som inte tycker om (nya) män i vanliga fall.
Men men, den här mannen vann det lilla chihuahuahjärtat, in a heartbeat.
Det finaste med den här historien är att kärleken tydligen var ömsesidig. När vi åkte pendeltåg nu så satte jag mig av en slump mitt emot den här mannen. Jag kände inte igen honom först, det var ju ändå två månader sen min hund flörtade med honom på bussen en morgon.
Han kände dock igen oss och när han såg oss (okey mest Chili kanske) så sken han upp som en sol! Sen satt de och tittade gulligt på varandra tills han gick av och klappade Chili på vägen ut.
Rätt gulligt, om vi ses igen så uppdaterar jag om hur den här kärlekshistorien fortsätter!
Jag har faktiskt fler historier med tema känslor väcks i kollektivtrafiken, men det kanske kommer en annan gång!

to be afraid is no excuse, if you're not happy then you go. If you're not trying, then you'll never be.

jag hade tänkt skriva ett klagande inlägg. om att inte våga vara ärlig. att ta humorn till försvar. att våga sluta drömma.
Att släppa sina drömmar som om de vore ballonger i ett häftigt foto. Fast precis innan ballongerna blir fångade av vinden och flyger iväg så ställer du dig på tå och sträcker dig så långt du förmår och tar tag i snöret i allra sista stund. Bara för att göra om samma sak igen för en till bild.
men jag ska inte skriva något gåtfullt och melankoliskt nu.
Jag la ut en bild på instagram i stället, och tog ett glas apelsinjuice. så nu känner jag mig gladare.
Sen blev jag lycklig när jag fick ett fint sms från min älskade syster. Hon var här i helgen, vi har bland annat lekt i lekparken, kollat eurovision och gått i kyrkan.
jag har tur som har henne som syster, och att ingen krokodil varit på rymmen i vår lilla stad. .
nu blev det lite gåtfullt på slutet i alla fall, men rätt glatt ändå!

prästens lilla kråka & Fläderblom

valborg och därmed min gammelmormors födelsedag.
i morse lekte jag prästens lilla kråka med Chili. någonstans tror jag att det var för att hedra dig. som ett tack för alla gånger jag fick sitta i ditt knä, inte på det onda förstås, och du sjöng för mig med skrovlig röst och förde mig fram och tillbaka i enlighet med sången. och jag lekte med ditt halsband, jag höll den stora silverkulan i min hand. jag önskar att jag tagit den när du försvann, men barnet jag var då tog tvålar och brevpapper. tänk om någon sagt till den lilla flickan, att snart skickar ingen brev mer, hon med sin fenomenala brevvän i Skåne hade inte trott dig en sekund.
jag ska ha min parfym som luktar fläder ikväll, blott för dig min älskade. för varje gång jag luktar eller smakar på fläder så går mina tankar till dig. Dig och din fantastiska fläderblomssaft, den som vi fick plocka fläder till i trädgården på Wiksberg.
tack för allt, jag glömmer dig aldrig min älskade, dina goda kakor, ditt sätt att berätta historier, hur jag tyckte att din hand försökte hålla kvar min sista gången jag såg dig vid liv och alla fina släktingar jag fick träffa när du fyllde 80, det var för dem jag skrev och höll mitt första tal på din begravning. Du var och förblir en förebild för mig, jag tror att du är delvis skyldig till att jag lärt mig vara en bestämd kvinna som står på mig, tack för den egenskapen.
Ikväll tänds alla eldar för dig.

Norr, norr, norr,norr,norr, norr,norr,norr,Norr, Tälje!

igår åkte jag, min roomie och min mogna syster ut på äventyr.
Det hela började med ett telefonsamtal med en kär vän när jag gick längs en parkering i Barkarby.
Jag fick prata med min väns vän, för första gången, och blev bjuden på fest i Norrtälje, han sa busslinje, att vi fick sovplats och massa annat och avslutade med att mina argument för att inte åka var slut.
vi flickor var ändå lite osäkra, men efter att min fantastiska affär gett mig en skinnjacka och låtit mig köpa en annan för ynka 50 kronor så kändes det som en bra kväll för en utgång.
problemet var bara att utgången ägde rum långt bort, och våra sovplatser var ännu mer på landet än så.
det var två långa bussturer dit, och i början på den andra insåg vi att det var ganska underligt att åka ut på landet igen, vi har ju precis kommit ifrån småstadslivet. men jag ville träffa min kära vän så det var värt det.
Jag tror nog att det blev en bra kväll, jag dansade på en scen i en Darth Vader-mask, och vad mer kan man begära?
taxichauffören som fick äran att i morse köra oss till Norrtälje, från mitt ute i ingenstans - där vi sov och bussarna inte börjat gå, sa åt oss att åka hem och sova. Så jag antar att vi såg slitna ut så nu hoppar jag i ett bad.

God afton, herr Wallenberg

Ser på nattbion SVT 1 bjuder på nu.
På något konstigt sätt så både förlorar jag och återfår jag tron på mänskligheten, på samma gång.
I stort mår jag illa över vad människor är kapabla att göra. Hur kan vi systematiskt döda barn, något måste vara så oerhört fel med mänskligheten!
Samtidigt förundras jag över hur vissa människor låter godheten kämpa ända in i döden.
Hur kan den vanliga svensken inte veta allt det här? Varför är vi inte stolta över vår hjälte?

våren kommer, förklädd till höst

när jag tänker på vår så tänker jag sol och värme.
inte sådär supervarmt, men så att man kan ha en t-shirt och bara få lite gåshud. Fast om man sitter mot en husvägg och det inte blåser så är det rätt behagligt.
Idag är det mer som höst. Grått och blött. Filt, soffa, te och värmeljus är ting som lockar.
Rätt smidigt då att systeryster lillstrumpa kommer på besök ikväll, så att syster stor kan fixa mysig kvällsfika. Speciellt bra idag när min fantastiska c-uppsatspartner gett mig ett paket supergott te.
så just idag får våren vara höstig, men sen vill jag att knopparna slår ut och våren blir vår.

pannkakstårta och tacksamhet.

Som ett sant barn av Pippi Långstrump, Pettson & Findus så har jag idag bakat en pannkakstårta. Den smakade typ som barndom.
Det blev dock lite problematiskt att baka när jag upptäckte att jag varken ägde en plastbunke eller en visp.
Jag sprang då ner till min bästa allt-i-allo-affär. De hade inte heller plastbunke eller visp, men den ena mannen la en stor skål och en pastaslev i en plastpåse och sa att jag fick dem. Jag köpte inte ens något, jag bara fick en påse med bra saker och gick.
Den andre mannen stod i fönstret hela tiden och vaktade min fina hund som väntade utanför.
Jag känner mig så hemma i den affären, de kallar mig för sin kompis nu, och det tycker jag bara om.
Imorgon ska jag gå dit och ge mina kompisar en varsin bit pannkakstårta, som tack för all kärlek och glädje som de sänder till min enkla vardag.
Agnes fick dock köpa en visp i alla fall, pastaslev funkade till pannkakssmeten men jag tror att det hade blivit svårt med grädden..

Morningkisses

Idag har jag och Karl träffats allt vi hinner idag
Vilket var typ en minut på trappan utanför huset
Han kom från jobbet och jag gick till jobbet.
Vi pussades och han ville att jag skulle stanna.
Det var nog det mest romantiska jag varit med om på länge!
God bless the little moments!


3 otroliga år.

för 3 år sedan åkte jag hem till en pojke.
På tåget höll jag på at spy av nervositet,
på skövde station mötte jag en man som fick mig ur balans,
senare på samma station kysste jag samma man,
vi åkte vidare till Karlsborg och såg på "med solen i ögonen".
Efter det ville jag lyssna på Lars Winnerbäck & kyssa denna man
resten av mitt liv.
Nu står vi här, 3 år senare. Vi har gått igenom mycket,
både bra och dåligt.
Men vi kysser varandra och lyssnar på Lars Winnerbäck.
Så jag antar att vi gör något rätt.
Tack Karl för så otroligt många saker som du gjort de här 3 åren,
tack för att du fortfarande får mig ur balans ibland. 
jag älskar dig.
vi är som gjorda för varandra du&jag!

de där små sakerna som förändrar allt de stora.

ibland kommer jag på hur glad jag är att jag blev arg den dagen.
Att du ringde den där kvällen och sjöng just den där låten.
att du fick mig skratta och gråta på samma gång,
att du fick mig att förstå att det fanns något fint i dig med.
även om vi inte visste det då, så var det telefonsamtalet viktigt,
kanske ett av de viktigaste telfonsamtalen vi någonsin kommer ha.
det telfonsamtalet ändrade våra livsfilosofier för alltid.
ensam är inte alltid stark och,
dendär töntiga, patetiska jävla kärleken finns faktiskt på riktigt.
ett litet telefonsamtal kan ha gett mig det största i mitt liv.

by God do I love you.

grattis. 16. du borde vara här.
ibland blir det bara mer tydligt än annars.
kom hit igen, bara en stund, en natt, en gång till. snälla.

if it's true that love is blind, I'm blind willingly!

pojken är i Motala nu så ikväll är jag ensam.
Men imorgon kommer Agnes & jag längtar!

Tidigare inlägg
RSS 2.0