wanella

Loggar in och ser att jag har några besökare i princip varenda dag, kära människor, jag har ingen aning om vilka ni är, men jag får nästan dåligt samvete över att inte uppdaterat på flera månader! Så det här inlägget är till er, långt och utelämnande. 

Jag har inte skrivit här på snart 5 månader, och då kan en ju undra om ekorrehjulet snurrat på eller om det skett några förändringar i tillvaron.

Det här knappa halvåret har varit extremt händelserikt, förfärligt dåligt och himleskt bra. Ibland i olika perioder, ibland på samma gång, ibland har jag varit öppen med det ibland tror jag inte min närhet haft någon aning om vilka känslostormar som rör sig inom mig.

Någonstans i allt det här tappade jag förmågan att gråta, sista gången jag lät känslorna släppa var när min bror skulle ha fyllt 18 år en fredag. Jag fyllde min lägenhet med tonerna av Enya, läste boken jag fick i julklapp året han försvann, tänkte på förra året då jag fick sår på mina händer för att få bort snön som som täckte hans grav och var ivägen för blomorna och lyktan jag köpt. Och jag grät, den där befriande gråten, den där jag saknar. På kvällen drog jag på fest med gött folk, pratade tills en vän satte i öronproppar för att slippa höra (en handling enbart i kärlekens tecken), skrattade massor, smsade hjärtekrossande sms med min mamma. Jag kan hata världen innerligt för att mina föräldrar behövt gå igenom att förlora ett barn, det är så förbannat orättvist och när jag tänker på det vill jag spotta på karma och skrika rakt ut. Den där dagen är jobbig varje år, och jag har börjat acceptera att den alltid kommer vara det, att tiden inte kommer läka alla sår, men att det är okey ändå. 

När vi är inne på allt jobbigt så har jag förlorat min bästa vän, jag vet inte riktigt hur eller varför. En dag stod ett meddelande på min spegel och så var allt bara slut. Morfar opererades och jag fick någon slags förlamande chock av rädsla. Men allt gick bra med det så jag borde bara andas ut och sluta oroa mig. 
Men nog om tråkigheter, livet har varit fint med! Färdig med socionomstudier och hoppade på genus istället. så himla nöjd med det beslutet! Medan jag sitter och låter blodet pumpa hårt i min feministiska ådra så försöker jag bestämma mig för vad jag ska bli när jag blir stor, och jag har vågat börja drömma igen. Jag älskar min familj och mina vänner av hela mitt hjärta. Jag har haft roliga utekvällar och mysiga hemmakvällar. Jag tittar på fotboll rätt ofta och skriker högt både när det går bra och dåligt, när Chili är här är han med och ylar när det går bra och morrar när det går dåligt - den där hunden är fenomenal! Jag spenderade typ hela december med Lisa, sen flyttade hon till Gotland så jag tog en trip dit för att hälsa på. Min kära syster har gett mig en gitarr som jag planerar lära mig spela på, kanske är inom en 5-årsperiod en rimlig tidsram? Jag har även fått massa fina saker till min lägenhet, den börjar bli riktigt fin och inreda den är något av en hobby numera! 

Även om jag tog upp en massa tråkiga saker så är tillvaron överlag väldigt fin här i mitt fiske-hus. Mina tankar befinner sig i Indien mer ofta än sällan, på gott och ont. Jag saknar min skrotunge, jag hatar kvinnoförtrycket, jag saknar känslan där, inte lukterna alls. Jag tror mina tankar tog sig dit när jag saknade värmen, när jag tänkte på jämställdhet globalt, när ett jävla äckel tafsade på mig i tunnelbanan och jag ville slå sönder honom med feministboken jag bar runt i min väska (men jag gjorde det inte). Nu är i alla fall våren här, jag hoppas att den stannar tills sommaren tar över. Jag har redan börjat göra i ordning min balkong, men väntar med att odla blommor och kryddor ett tag till. Jag hoppas att pollen kommer att vara snäll i år. Och jag hoppas att ni som läser det här mår bra.