wanella

Loggar in och ser att jag har några besökare i princip varenda dag, kära människor, jag har ingen aning om vilka ni är, men jag får nästan dåligt samvete över att inte uppdaterat på flera månader! Så det här inlägget är till er, långt och utelämnande. 

Jag har inte skrivit här på snart 5 månader, och då kan en ju undra om ekorrehjulet snurrat på eller om det skett några förändringar i tillvaron.

Det här knappa halvåret har varit extremt händelserikt, förfärligt dåligt och himleskt bra. Ibland i olika perioder, ibland på samma gång, ibland har jag varit öppen med det ibland tror jag inte min närhet haft någon aning om vilka känslostormar som rör sig inom mig.

Någonstans i allt det här tappade jag förmågan att gråta, sista gången jag lät känslorna släppa var när min bror skulle ha fyllt 18 år en fredag. Jag fyllde min lägenhet med tonerna av Enya, läste boken jag fick i julklapp året han försvann, tänkte på förra året då jag fick sår på mina händer för att få bort snön som som täckte hans grav och var ivägen för blomorna och lyktan jag köpt. Och jag grät, den där befriande gråten, den där jag saknar. På kvällen drog jag på fest med gött folk, pratade tills en vän satte i öronproppar för att slippa höra (en handling enbart i kärlekens tecken), skrattade massor, smsade hjärtekrossande sms med min mamma. Jag kan hata världen innerligt för att mina föräldrar behövt gå igenom att förlora ett barn, det är så förbannat orättvist och när jag tänker på det vill jag spotta på karma och skrika rakt ut. Den där dagen är jobbig varje år, och jag har börjat acceptera att den alltid kommer vara det, att tiden inte kommer läka alla sår, men att det är okey ändå. 

När vi är inne på allt jobbigt så har jag förlorat min bästa vän, jag vet inte riktigt hur eller varför. En dag stod ett meddelande på min spegel och så var allt bara slut. Morfar opererades och jag fick någon slags förlamande chock av rädsla. Men allt gick bra med det så jag borde bara andas ut och sluta oroa mig. 
Men nog om tråkigheter, livet har varit fint med! Färdig med socionomstudier och hoppade på genus istället. så himla nöjd med det beslutet! Medan jag sitter och låter blodet pumpa hårt i min feministiska ådra så försöker jag bestämma mig för vad jag ska bli när jag blir stor, och jag har vågat börja drömma igen. Jag älskar min familj och mina vänner av hela mitt hjärta. Jag har haft roliga utekvällar och mysiga hemmakvällar. Jag tittar på fotboll rätt ofta och skriker högt både när det går bra och dåligt, när Chili är här är han med och ylar när det går bra och morrar när det går dåligt - den där hunden är fenomenal! Jag spenderade typ hela december med Lisa, sen flyttade hon till Gotland så jag tog en trip dit för att hälsa på. Min kära syster har gett mig en gitarr som jag planerar lära mig spela på, kanske är inom en 5-årsperiod en rimlig tidsram? Jag har även fått massa fina saker till min lägenhet, den börjar bli riktigt fin och inreda den är något av en hobby numera! 

Även om jag tog upp en massa tråkiga saker så är tillvaron överlag väldigt fin här i mitt fiske-hus. Mina tankar befinner sig i Indien mer ofta än sällan, på gott och ont. Jag saknar min skrotunge, jag hatar kvinnoförtrycket, jag saknar känslan där, inte lukterna alls. Jag tror mina tankar tog sig dit när jag saknade värmen, när jag tänkte på jämställdhet globalt, när ett jävla äckel tafsade på mig i tunnelbanan och jag ville slå sönder honom med feministboken jag bar runt i min väska (men jag gjorde det inte). Nu är i alla fall våren här, jag hoppas att den stannar tills sommaren tar över. Jag har redan börjat göra i ordning min balkong, men väntar med att odla blommor och kryddor ett tag till. Jag hoppas att pollen kommer att vara snäll i år. Och jag hoppas att ni som läser det här mår bra. 

sitter här och skriver på en tenta. fundera över avvikande beteenden i familjer, hur mycket kan vara fel (let's face it, ingen familj är perfekt) innan någon utifrån måste bryta in? Började tänka på min egen uppväxt i ett radhusområde i en småstad.
Som jag minns det var allt frid och fröjd till en början, jag kunde inte bestämma mig för om det var bäst att sova hos mormor och morfar eller mamma och pappa. VI hälsade på varandra ofta och jag hade ett eget rum hos mormor och morfar (det min mamma snodde för ett tag sen). Jag kunde ångra mig flera gånger en kväll gällande var jag skulle sova så pappa och morfar fick möta upp varandra på den lilla bron över diket vid pulkabacken och ta med mig till rätt sovplats.
Sen fick jag en bror, sen förlorade jag en bror. Jag minns att vi lekte med honom natten innan, men att vi skulle sova och fick leka mer imorgon. Sen var det ambulanser i vår lägenhet, jag tror att mamma och pappa var i köket, jag och min syster pratade med en av ambulanskillarna, jag vet att vi pratade om vad min bror hade för body på sig. Den var vit med bilar i massor av färger, vi pratade om vilka färger det var och det där samtalet glömmer jag aldrig. Jag hittade den där bodyn för något år sen, jag har aldrig pratat om den efter den där stunden i hallen, men jag vet att det var den för jag kände igen den och de hade klippt sönder den på vänster sida, jag antar att de försökte rädda honom med HLR. Den där ambulanskillen var nog den enda från sjukvården som pratade med oss barn om vår bror. Sköteskarn som hade hand om oss på sjukhuset under dagen svarade inte på varför alla vuxna personer i vår närhet grät, hon ville bara läsa i en bok om dinosaurier. På kvällen skickades vi hem med våra föräldrar som om våra liv skulle fortsätta som om inget hänt, jag och mamma såg polstjärnan genom sovrumsfönstret och konstaterade att det är där de döda bor. På kyrkis introducerades jag för teodicéproblemet när lärarna försökte stötta genom att säga att Gud var med vår familj i allt som hände och det enda jag kunde höra var "det finns ingen anledning att din bror dog, han var inte sjuk, men Gud dödade honom" (jag konfirmerade mig inte sen samma år som min bror skulle ha fyllt 10 år).
Efter allt det där sa mamma att vi skulle flytta till mormor och morfars hus, jag blev lycklig och trodde att jag aldrig mer skulle behöva välja var jag skulle sova, jag hade rätt på sätt och vis. Problemet var bara att mormor och morfar flyttade till en annan stad, 5 minuters gångväg blev nu till 30 minuters bilresa, det är mycket för en 4åring.
Barndomen i radhus var ändå rätt fin, vi var en hel drös med kommunistiska ungar som samlades och lekte lekar. På gräsfältet mellan min hage och Lokes hage brukade vi köra fotboll, under hökens vingar kom och Ett Två Tre Röda Stjärna. Vid vår tvättstuga var samlingspunkten för kurragöma, tjuv och polis , burken och liknande. Vår hage var bästa lekhagen, med alla backar runt hagen är den som gjord för cykelrace.
När vi var osams grupperade vi oss och kastade vi sten emot varandra, eller hade gerillakrig och gömde oss i buskar och hoppade på varandra när vi som minst ande det och vi slogs ordentligt ska ni veta. Sen var vi vänner igen, en sten i ögat eller en spark emot halsen glömdes bort över en middag.
VI gick ihop oss och förde demonstrationer ibland. En gång när någon vuxen tyckte det var en bra idé att bygga hus i vår pulkabacke. Det tyckte inte vi barn. Så vi ritade bilder på ungar som åkte pulka och krockade i hus och tejpade fast på spadar och sånt, sedan stod vi utanför allhuset med våra plakat när folk skulle gå in till mötet och rösta om detta. Vi viftade med våra plakat och skrek "vi vill ha vår pulkabacke kvar". Det blev inget husbygge och de skrev om oss i protokollet. En annan gång hade en granne sparkat in en katt (som olovligt gått in i hans hus) i väggen. Grannen skyllde på att han var allergisk och att det var kattens eget fel om den går in till honom när vi barn gnällde på honom. Då tog vi fram penna och papper igen, ritade en katt och skrev namn och adress på grannen, djurplågare, sparkar in katter i väggar så att tavlorna skakar på andra sidan väggen (det hade vi vittne på nämligen) och så satte vi upp lapparna i byns två mataffärer och ställde oss utanför hans dörr och skrek att han var en djurplågare. Han bad om ursäkt så att vi tog ner lapparna.
En sommar byggde vi två kojor i skogen, i början tävlade vi om vilken som var bäst men sen kom vi på att båda kojorna kunde bli bättre om vi samarbetade.
När vi var lite äldre gav vi oss in i filmbranschen. Vi hade ett stort projekt en gång när typ alla ungar var med, det var en skräckfilm och precis alla utom mördaren dog och filmen slutade med att mördaren sa (det som även var filmens titel) "Vilken underbar dag!". Vi själva tyckte att den var grymt bra! Men några kompisars mamma tog en överdos när hon sett den så jag vet inte.. Min syster och jag hade glömt något hemma hos dem så vi gick dit på kvällen, då låg mamman på golvet (jag tror hon tagit whiskey och tabletter) vi fick lova att inte säga något till någon. Vi höll inte det löftet utan berättade för våra föräldrar som ringde ambulansen.
På helgerna hängde vi ofta med två andra som är i vår ålder, de var nästan som systrar till oss. VI höll shower och teaterföreställningar för våra föräldrar, ibland var det gratis men kände vi att vi gjorde något riktigt bra kunde de kosta en slant och ville man inte betala så blev det dyrare och man behövde titta.

Jag skrattar åt det mesta vi gjorde, det har format mig till den jag är idag och jag vill inte vara någon annan, vi var så förbannat helhjärtade och det beundrar jag oss för såhär i efterhand.
Vad vill jag ha sagt med detta mastodontinlägg? Egentligen ingenting, jag ville kanske bara skriva av mig och undrar om något faktiskt blivit bättre om vi fått någon insats eller om vi ändå blivit samma individer med liknande vinster och förluster i slutändan i alla fall. Hade vi hanterat alla nära-döden-upplevelser vi stött på senare likadant, hade vi gjort det till något större eller kunnat hantera det bättre? När hjälper det att gå in och när ska man bara låta tiden läka såren? Sånt funderar jag på i natten.

Jag har en förhoppning om att mina föräldrar vill köra hem mig och mina saker på söndag. 

Saken är bara den att det krävs ju en viss ordning hemma när föräldrarna ska hälsa på. Det är ju dels viktigt att alla stora ytor är hyfsat fina och dammfria, det syns ju snabbt annars. Sedan är min uppfattning att föräldrar, speciellt mammor, har små ställen där de kollar städningens äkthet och ordentlighet.

Jag vet inte om det här är något ni andra märkt av? Men när den översiktliga inspektionen är godkänd så kollas ett litet ställe, lätt att glömma, upp. Jag föll en gång på de översta hyllplanen. Mamma och pappa föll en gång på sopskåpet. Och jag tror att min mamma inspekterar toaletten, detta baserar jag på hur ordentligt hon städar där själv, det verkar viktigt, så jag städar där ordentligt innan mamma kommer. Nu har jag även städat vårat äckliga sopskåp så att mormor kan hälsa på. 

Men det får inte vara alldeles för städat heller, då blir det bara fjäsk, det ska vara på en nivå så att föräldrarna kan känna sig lugna att barnen kan städa, inte mer än så. 

Sedan har lägstanivån på stökighet varit förfärligt låg här hemma när tentaångest, sjukdom och sånt kommit i vägen. Nu har jag bestämt mig för att höja den igen. Inte så att jag kan bjuda hem kungen och vara stolt över min städade och rena lägenhet, inte alls. Bara så att någon kan titta förbi utan förvarning och så behöver jag inte skämmas. 

Du har nu läst ett helt otroligt onödigt inlägg om städning, grattis, jag bjuder på den underhållningen idag.

Jag vet att den snart är här, tiden jag längtar till.

Jag fyller år, det är jul & jag tar examen - inom loppet av 3 månader.

Jag förstår om ni redan spenderat många sömnlösa nätter och undrat, vad ska jag köpa, vad vill hon ha?

Tro mig, jag har också legat sömnlös och undrat. Så jag tänkte att jag ger er lite inspiration, ni kan absolut tänka utanför boxen med, och jag förväntar mig absolut inte att få alla de här sakerna, men här kommer lite förslag på ting som kan göra mig glad.

• Uppmärksamhet och bekräftelse i alla dess former - om jag någon gång ska få det så!
• En byrå att ha under hallspegeln - gärna med "en hylla under" där jag kan ställa träningsgrjor och så ett "vanligt hyllplan" där man kan ställa ljus och så. men nu har vi en flyttkartong med en filt över så jag är inte så kräsen, inte alls faktiskt. (CHECK)
• Hemmasaker - glas, koppar, ljusstakar, handdukar, sängkläder, filtar, tavlor, you name it
• Kläder - träningskläder, vardagskläder, finkläder, jag gillar kläder. (Tröjor storlek S, Byxor storlek 38.)
• Accessoarer - smycken, sjalar, hårsaker och sånt 
• Ett jobb - gärna ett rätt välbetalt socionomjobb
• Drömprins - om du vet någon med en fantastisk personlighet på alla sätt och vis, vackra ögon, snygg överkropp etc, inte upptagen, inte bög (inget ont om bögar, men drömprinsen måste gilla mig med annars faller liksom hela grejen)
• Smal helkroppssegel - gärna med guldram
• Delikatesser (typ) - goda teer, choklad, vin, etc
• Hemelektronik - mjölkskumare(?), blender, stavmixer, bra-att-ha-saker 
• stor väska - ja jag är en baglady. då kan jag vara det med stil. 
• gitarr - och/eller lektioner i hur man spelar gitarr

Vila i frid kära Kristian Gidlund.
Tack för musiken jag spelade på min iPod i hemlighet för att jag inte ville erkänna att min syster hade bra musiksmak.
Men fram för allt Tack för dina vackra texter, din öppenhet om en hänsynslös sjukdom som tar utan en tanke på att ge någonting tillbaka.
Tack för att du pratar om döden, den ingen av oss kommer undan hur vi än försöker glömma bort dess existens. Jag har alltid känt den nära, som om den flåsar mig i nacken och tar alla runt omkring mig en efter en, jag har hatat det tabu som rått kring döden, kring vår dödlighet, kring att vi alla är döende från den sekunden vi börjar leva.

Det är en sorglig sanning, men att läsa din version av den har varit lika befriande som förfärligt. Jag hoppas att du kan ha luckrat upp tystnaden lite. Att helvetet du fått gå igenom inte varit helt förgäves.
Tack för allt, ta hand om dig i Nangijala.

Ni andra, ni som ännu får ta del av livet, lyssna på Sugarplum Fairy och tänk på trummorna. Läs hans texter. Genom oss kan en del av hans själ leva vidare här på jorden. 

jag började visserligen dagen med att försova mig, men alltså det är ju typ rutin i mitt liv, dagen räknas från lunchtid då jag börjar fungera som levande varelse på jorden.
Åt god lunch med fina människor och diskuterade bra och vettiga saker, typ mitt blivande yrke och sånt.
Sen hängde jag med en superstar från Uganda, flätade hår och pluggade samtidigt. Hello multitasking!
Sen satt jag på ett café och sjöng visst högt utan att riktigt vara medveten om det själv, måste jobba på det där. men min kursare skrev ett mail att det var fint och jag väljer att lita på hennes omdöme, det känns lite bättre att underhålla ett fullsatt café då liksom.
Efter ett rätt mysigt grupparbetande där vi mest kom fram till att vi får freestylea imorgon så drog jag till gymmet. Hade svårt att hålla mig från att skratta högt när jag började minnas saker från Indien. Typ när min Bill/Bull stod med bara bröst i omklädningsrummet och chockade vår mauchie. Lite senare förklarade en annan indisk kvinna de brukar byta om lite mer avskilt, sedan förstod vi att nakenhet är rätt tabu i Indien, alltid. Kom även på när de indiska kvinnorna typ pratade skit om oss svenskor för att vi inte använde en spray innan träningen, så vi köpte en sån spray, man vill ju passa in liksom. En gång tog vi på den i lägenheten och de andra höll typ på att dö för att den var så stark. I Sverige ombeds vi att inte använda parfym, hårspray och dylikt för att respektera allergikerna, de har de fan tufft i Indien.
Träningen var för övrigt det första som fick mig att må så där galet bra med sprudlande endorfiner på tre galet långa dagar. Hon som ledde passet i tisdags frågade till och med idag om jag var låg då, det känns fint när någon ser en och bryr sig. Och så känns det fint att vara back on track också.

Jag började dagen med att försova mig, missa pendeln och komma försent. Nu blev ni bra förvånade va?
sen satt jag på en rätt bra föreläsning och önskade att kvinnan kunde sluta prata och låta mig få lyssna igenom Veronica Maggios skiva som äntligen släppts nu. Jag blev inte besviken när jag väl gjorde det, typ samma sekund som vi fick sluta. Hela Huset är en duett hon gör med Håkan Hellström, jag tänker inte ens försöka beskriva lyckoruset och öronorgasmen som uppstod när jag hörde den.
Sen åt jag en kanelbulle med en vaniljbulleman. Och det rimmar väl inte så bra med min hårdträningsperiod, men det är kanelbullens dag och då räknas det knappt som att unna sig, bara hedra traditioner typ. Jag menar ingen av oss hade haft kanelbulle som förstahandsval, men vi offrade oss dagen till ära. Så jävla nobelt när man tänker på det. Vi inhandlade även epic presenter till morgondagens födelsedagsbarn med tema humor, sexism och allmän hyllning till tjejen i förhållandet.
När jag kom hem kom den bästa vikarierande husmodern som jag vet och gav mig mat. Jag kommer aldrig svälta när det fortsätter trilla in sjukt goda matlådor i kingsize i min frys. Svenska kyrkan utfodrar minst en fattig student, det är jag tacksam för!
Sedan bröt jag mitt shoppingförbud och handlade en t-shirt. Men det var ett sjukt bra pris. Och den ser ut som en stjärnhimmel med ett stort, knallgult W på. Hade jag sökt hjälp för det här med min shopping skulle min psykolog skriva i sina journaler "Fröken Wadle hade varit en idiot och förmodligen fått stora psykiska men för livet om hon inte skulle nappa på det här erbjudandet. Ett fullt förståeligt återfall" För övrigt så älskar jag ruset som uppstår efter ett bra köp och WESC-affären i Barkarby spelar alltid bra musik som gör mig glad, idag var det Noah and the whale. Nu har jag kanske inte gjort mig förtjänt av självuppmuntran av det här slaget just idag. 
Så nu ska jag plugga denna fredagkväll. Duktigt! Väger lätt upp alla inte helt fenomenala val som jag gjort idag.

Har bokat in en ny träff med min indiska familj. Någon kom på att sista helgen i november skulle vara bra, magkänslan sa att jag tror att det händer något då, men jag gick igenom skola och förtroendeuppdrag lite snabbt i huvudet och konstaterade att 29e november-1a december var dagar lediga att spendera med saknade vänner. På natten slog det mig dock att jag fyller ju år då och har väl mer eller mindre uttalat bestämt att familjen ska få komma hit på middag då. Nu har jag bestämt att familjen får min födelsedagskväll och resterande helg tar jag mitt pick och pack till Örebro. Jag kanske skriver en önskelista snart så att alla kan börja planera sina inköp. Hyllningstal, låtar och andra sätt att framföra era gratulationer på kan ni gott börja knåpa på redan nu om ni känner för det. 
Idag har jag flytt att skriva tenta. Jag har läst en hel del saker som liksom börjar koka ihop sig i huvudet men inga ord skrivs ännu. Process. Jag har gjort allt möjligt annat, jagat persiska bär, fått veta att de är slut i affären men kommer in snart igen och att jag får åka till Iran i augusti om jag vill äta dem färska. Sett all diskad disk på en handduk, irriterat mig på det mer än vanligt och spontanköpt ett diskställ. Jag har bestämt att jag inte får köpa kläder den här terminen, tortyr, så då hittar jag annat som jag liksom bara måste köpa. Jag har lyssnat igenom de låtarna som Veronica Maggio släppt från sin nya skiva, mörkt är en helt fantastisk trudelutt i min mening. Lyssnat igenom hela Melissa Horns nya album. Och skrivit det här blogginlägget såklart. Nu funderar jag på att bädda sängen och plocka med kläder.

sedan sist har jag bland annat spenderat tid med min älskade familj. Var en helg ensam med mamma och pappa, förmodligen första gången på drygt 20 år. Vi fixade på tomten vid husvagnen, bastade och badade i havet. Jag blir dock galen på att jag aldrig visar familjen hur mycket jag älskar dem. Jag tänker var gång jag ska dit att idag, idag ska jag vara så positiv och snäll emot dem som jag bara kan, så som de förtjänar. Men så är jag aldrig, stundtals såklart, men stundtals negativ, kort och allmänt bortskämd och otacksam trots allt de ger mig både materiellt och emotionellt. Men jag ska bättra mig, det har jag bestämt, jag jobbar på det och jag älskar er familjen - nu, då & föralltid, från Pune till Vagnhärad tusen gånger om, mer än pesten och digerdöden tog död på tillsammans, glöm aldrig det! Jag har i alla fall även ätit middag med mormor och morfar (som ingår i familjen och därför också får samma kärleksförklaring), första gången vi sågs sedan Juli, vi satte även blommor vid min kära bror & gamelmormors grav. Borde verkligen träffa dem oftare nu när de fortfarande bor relativt nära.
Jag hängde med min bror som börjat på min gamla gymnasieskola en dag, kramade på gamla lärare och småskrattade åt massa gamla minnen som väcktes i alla rum och längst gatorna och korridorerna där jag strosade runt i tre år. Det är något visst med att åka tillbaka dit, som en tidsmaskin, jag blir lika självsäker som jag var då, den skolan var ett skyddsnät när jag trodde att världen runt omkring mig skulle rasa, det är jag evigt tacksam för. Några elever trodde att jag var ny i klassen, ettan på gymnasiet. Igår drack jag vin med lite folk från skolan och de pratade om hur små de som går på gymnasiet nu ser ut, man kände sig ju ändå rätt vuxen då.  

Min lille vovve är kvar hos familjen nu, pappa ska iväg till Brasilien så lille gossen får agera substitut ett litet tag. Det var för övrigt en liten tjej på pendeltåget som tyckte att Chili ser ut som en blandning av en tax och en chihuahua, för att han är för lång för att vara en chihuahua (enligt henne). Min pappa kom på att man kan kalla honom en taxihuahua. En rätt bortskämd sådan, som gillar staden. När vi går in i skogen nu så vill han bara springa tillbaka till vägen. Hunden förstår inte riktigt att han är ett djur som ska gilla naturen.
Jag vaknade en morgon och det första jag gjorde var att läsa nyheten att Kristian Gidlund avlidit, Mumford & Sons "Ghost that we knew" spelades i mina öron och det kändes rätt fint och sorgligt. Det berörde mig väldigt mycket, det var något jag visste skulle hända snart men ändå kom det som en chock, och jag hade inte ens någon personlig anknytning till mannen. Jag tycker han är (eller var nu då) en bra musiker, en duktig skribent och verkade allmänt ha väldigt bra tankar om det mesta. Men jag antar att döden altid kommer att få mig ur balans när den gör sig påmind.
Bör avsluta med något lyckligt så, jag har börjat ta tag i träningen på riktigt nu, och jag börjar sakta bli lite klar på hur jag ska få ihop en av mina uppsatser för terminen. Så förhoppningsvis kan jag bli en vältränad och examinerad socionom lagom till januari, det vore ju rätt fint!

Lyssnar på musik som får mina känslor att dansa som älvor på en dimmig äng i skymningstimmen, halkar på det daggvåta gräset, stukar fötterna, men dansar vidare lika graciöst som innan.
Jag dricker kopiösa mängder kaffe och te, försöker plugga så fokuserat som en människa någonsin klarar av, föraktar att sova ensam mer än jag vanligtvis brukar göra. 
men egentligen är det mesta rätt så fint, största ljuspunkten just nu är att kläder i medium är för stora. Jag hör mammas "kan du inte ha medium så får du banta" eka i huvudet och jag ler varenda gång. Nej det är inte sjukt, jag är bara nöjd för att jag uppnått ett delmål som jag verkligen kämpat för.
jag fasar inför slutet av oktober och början på november, jag kommer ha så många uppgifter som ska in och säkert inte hinna klart med så mycket som jag vill innan så jag sitter säkert då och skriver i panik.

samtidigt hoppas jag att december kommer snabbt, så att jag kan ställa fram mina fina små tomtar och byta ut min telefon som nog snart säger upp sig helt. Om den verkar avstängd när ni ringer så får ni skicka ett sms så ringer jag upp, och förhoppningsvis så hör ni vad jag säger, det funkar för det mesta.
nu har ni lite koll på vad jag sysslar med och tänker på just nu.

Sedan första dagen jag började på lekis så har jag mer eller mindre helhjärtat tillhört det svenska skolsystemet.
I morgon har jag min första föreläsning på min sista termin.
Jag har läst detaljscheman, fyllt i min kalender, plockat fram pennor och flikar, letat och hittat kurslitteratur, köpt en anteckningsbok, registrerat mig och nu så ska jag packa ner allt i väskan - sen är jag redo för att köra igång!
Om allt går som planerat, vilket det så klart kommer att göra, så är jag socionom i januari. Färdig, på riktigt.

Jag kommer säkert läsa någon form av vidareutbildning sen, men det är inte samma sak så just nu räknar jag inte med det, min grundutbildning kommer jag ju ändå vara färdig med. 
Mina lekisfröknar trodde för övrigt inte att jag skulle bli något, en flicka som inte sitter i dockvrån och leker med dockor och nallar utan hellre klättrar på möbler och väggar med pojkarna kan inte klara sig i samhället sa dem.

Let's agree to disagree, shall we?

Det kan vara höstdagar och höstkvällar i augusti.

man säger redbull vodka.
det är okey att använda begreppet hen. 
och hundar får sova i sängen. 
sådeså!

Snart är första veckan avklarad. Det har varit mycket skratt, gnäll och applåder. 

Det är så roligt att få sin kropp bedömd av ett barn, ännu roligare om de är en si så där 10 stycken. 

De här barnen diskuterade min rumpa redan första degen, sen fortsatte veckan med prat om mina lena ben, sen mina muskler som barnen kan trycka ner helt och idag fick jag höra att jag är för liten för mina för stora byxor. 

namn jag haft under veckan är Paraply och P-nella (Emmy dog nästan av skratt när hon hörde det, på riktigt, hon satte mat i halsen och fick en astmaattack.. woops), jag har även både fått höra petronella från plaskeby och påminnts om att jag har samma namn som en av de elaka styvsytrarna i Askungen. 

Nu ska jag leka cirkusdirektör framför spegeln, för imorgon vankas det föreställning! 

 

idag har jag lastat, planerat och åkt en himla massa bil.
30 mil för att vara lite mer exakt, sörmland runt på 1 dag.
vi har även ätit en hel del skräpmat, det hör liksom till.
och jag har sett en glimt av min glitterfrack!

det tog sisådär en 13 timmar, så nu är jag trött och ska sova.

 

spenderat tid mellan väggar, tak och golv som absorberade många av mina tårar en gång i tiden.
haft det riktigt mysigt på just den platsen.
Åkt till Rhodos med familjen och bott på ett hotell fullt med polacker. Spelat waterpolo, lekt Aquagym, dansat roliga danser, kapat högtalarna vid poolområdet och spelat bra musik för hela hotellet.
hälsat på mitt gamla hotell tre nätter av sju. Umgåtts med den fantastiska personalen där och fått gratis drinkar.
kommit hem till sverige och spenderat kvalitetstid med min roomie. Fikat i kyrkan, druckit alkohol och skrattat högt och hjärtligt på balkongen. Åkt en kyrkbuss ut till landet, fikat och sjungit allsång med pensionärer. Saknat min gammelmormor för de bjöd på kakor hon brukade baka och gamla tanter sjöng "när lilllan kom till jorden", den brukade hon sitta och sjunga när jag satt i hennes knä och snurrade på hennes halsband med en silverkula.
Badat i mälaren och tjuvlyssnat på två kvinnor som pratade om hur vagnhärads- och trosabor är (i jakobsberg, vad är oddsen).
Gått en utbildning för att vara teamledare, förberett mig inför årets cirkusveckor med akrobatik, prat och läsning.
pratat om historien och vad jag inte vet, lett det där leendet som avslöjar mer än jag själv tror att jag känner.
varit ärlig både genom tystnad och ord. visat mig både sårbar och stark på precis samma gång. vågat prata om sådant jag inte vågat innan.
och jag har firat min älskade syster som fyllt 20 långa år.
Jag har det överlag himla bra. jag hoppas att du har det med.

Regnet och solen varvar och tar varannan dag hos mig nu.
I fredags låg jag och solade, i söndags likaså.
I lördags regnade det så då såg jag på film.

Bland annat The Hobbit, det har jag inte kunnat ta mig för tidigare.

Jag har ju längtat efter den filmen. Att dricka te och äta mandariner. Tillsammans med min käraste vän. men det hann vi inte med, och det kan jag tycka är sorgligt. Sorgligt som fan faktiskt.
Men jag har sett Bilbo slita sönder Smaug på riktigt, och vi har druckit te och ätit mandariner. Varit med om egna äventyr, gått vilse i skogar och sett fina landskap lite överallt. Till slut sa vi farväl en intensivt sorglig, men vacker dag, vid vattnet, precis som det borde gå till när Bilbo fortsätter sin sista resa. Till Nangijala, där jag en dag får se in i hans ögon igen.
Idag och igår har i alla fall regnet blött ner marken runt omkring mig. Och mig med. Jag har inget paraply så hundpromenaderna har varit våta.
Hur kan jag förresten inte ha fått ett endaste litet paraply i doppresent? Det borde väl alla gett ett flickebarn som heter Petronella?
Nu kysser kvällssolen den del av världen som jag kan se, och det är vackert tycker jag.

en gång, när jag hoppade trampolin och faktiskt var rätt duktig, så landade jag fel i en salto (bakåtvolt).
jag gjorde mig illa och blev rädd, och trots att jag vet att man ska göra en likadan volt till (fast rätt) så snabbt som möjligt så gick jag ner från trampolinen.
sen så hjälptes jag och mina hjärnspöken åt att göra salto till en livsfarlig, supersvår och övernaturlig övning som jag inte kunde fatta mod att göra på jättelänge.
Trots att jag gjort den säkert 1000 gånger utan några problem innan.
Idag gjorde jag något som typ kändes lika skrämmande som att göra en salto. men det gick bra.
inte sådär superbra att jag fortsatte och körde en dubbel också - bara för att det egentligen är målet och jag vet att jag klarar det med om jag vill.
nej, jag var lite rädd, volten blev lite underroterad.
men jag dog inte, bröt inte nacken, skrapade inte upp hakan, jag skrapade inte ens upp mina knän.
jag mår precis lika bra som innan.

ändå kan jag inte låta bli att vara lite rädd för att ställa mig på krysset och räkna till 3 igen.