#Dinröst bedriver just nu kampanjen #minskola, vilket jag gillar! Folk upppmanas skriva den viktigste personen/händelsen som betytt mest för en under sin skolgång. Jag vet inte hur folk klarar att bara plocka ut en sak, jag har så himla många. Typ bara ont i grundskolan, sen typ bara gott på gymnasiet. 

Jag valde i alla fall det som hände mig först, det som präglade mig i nio år, det hände första dagarna på det som då kallades för lekis. Jag hade aldrig gått på dagis, och min mamma har aldrig berättat för oss att flickor och pojkar skulle leka olika. Så jag tittade på flickorna som duktigt satt i myshörnan med dockor och nallar -tråkigt, och pojkarna som sprang runt, klättade på möbler och väggar - kul! Så jag joinade killarna, och mina lärare skällde ut mig, inte för att jag var stökig egentligen, utan för att "en flicka som hellre leker med pojkarna kommer aldrig att kunna bli något" pojksträck är ju enbart pojkar som får göra. Sen satt jag för det mesta tyst längst bak i klassen de 9 år som följde. 
Nästa stora händelse måste varit när jag krossat armbågen och fick ha armen gipsad från axel till handled ett halvår. Min gympalärare var väldigt bestämd med att samtliga skulle vara med på idrottslektionerna, vilket väl är bra i sig. Men alla skulle vara med på den ordinarie undervisningen och inte få någon specialbehandling. Jag kommer aldrig glömma när jag tvingades krypa  genom ett tygrör, med armen värkande i gipset utan att kunna stötta mig på den alls utan att drabbas av en i princip outhärdlig smärta. 

Sedan var det läraren jag ständigt hamnade i bråk med så att jag kände att jag behövde byta klass för att orka gå till skolan. Min officiella historia var att jag ville gå i samma klass som min barndomsvän Ninni, men till tanten på skolan berättade sanningen. Hon såg då till att jag fick byta klass och gå till kurratorn för att prata om allt som hänt, och hon sa att jag inte behövde berätta för någon vad som hänt egentligen. Sista lektionen med gamla klassen frågade dock en kompis högt varför jag inte skulle gå med dem mer, min lärare tittade då på mig med späända ögon och sa "ja, det skulle jag också bra gärna vilja veta!", hela klassen tittade på mig och väntade då på svar. Jag sa tyst att som jag sagt innan så har jag en kompis i den andra klassen jag vill gå med, läraren visste att jag ljög, det kändes i hela rummet. Den där kurratorn jag fick prata med hade som största uppgift att säga att jag bara skulle prata med henne om vad som hänt, och absolut inte med mina föräldrar. Mamma fick veta det först för några år sedan när hon hittade en gammal dagbok jag skrivit. När det skulle bli sommarlov fick alla mina gamla klasskompisar en bok med foton från året som gått, jag kollade i en kompis för att jag hade ju varit med större delen av tiden. Saken var bara att jag var bortklippt från i princip alla kort, jag minns speciellt ett kort där en ser min bästis, och över hennes axel ligger min arm, fast på den kanten är kortet sönderklippt. 

Sedan hamnade jag i bråk med en annan idrottslärre. Hon var oerhört elak emot dem som inte var bra på idrott och kunde till exempel skrika "Varför passar du bollen till henne!? Hon kan ju inte spela!". Varje vecka fick jag höra på mina kompisar som mådde dåligt. När vi försökte prata med henne viftade hon bara bort det. Så när vi skulle skriva utvärdering av varje ämne till utvecklingssamtalet skrev jag på idrotten att läraren borde tänka på att inte säga så mycket kränkande kommentarer. Sedan hämtade hon ut mig från kassrummet, grät och skrek på mig att hon aldrig skulle säga något kränkande men att hon kände sig kränkt av mig som ens kunde påstå en sån sak. Mitt betyg ändrades plötsligt till ett G den terminen. Fast när jag slutade 9an sen hade jag ett MVG och läraren grät för att jag skulle sluta, och hon skärpte sig faktiskt efter det där. 

Jag tyckte verkligen inte om den skolan, men jag förstod inte det riktigt förrän när jag slutade. När jag gick hem från skolavslutningen i 9an så kunde jag inte sluta gråta, det var som att bli fri, alla känslor jag hållit inne med bara släppte. 

Sedan kom Nyköpings Enskilda Gymnasium, då hade jag insett att jag kunde ta plats i ett klassrum, vara den jag är. Min SO-lärare sa att jag borde bli politiker. Min psykologilärare sa att jag kunde bli vad jag vill, jag kan inte ens börja ta upp alt fint den mannen sagt. Överlag var min gymnasieskola full av peppande lärare. Efter första året frågade läraren jag hade i svenska och engelska om jag någon gång undersökt om jag har dyselexi, det skulle förklara alla stavfel och att jag inte hann med läsövningarna trots att jag egentligen var väldigt duktig. Den sommaren satt jag varje dag och lärde mig nya ord, på nationella B skrev jag inte ett enda ord jag ite tränat på och hade då inte ett enda stavfel. Men jag fick min dyselexidiagnos till slut, det var remisser som tog tid, logopeden tyckte att det var självklart att jag var dyslektiker och undrade hur min grundskola inte sett det. 

I trean på gymnasiet var mitt liv utanför skolan ett helvete (rent ut sagt). Jag började strunta i att gå till skolan för att jag inte orkade mer, lärarna började undra vad som hänt. De flesta trodde nog att jag bara var skoltrött och höll på att snubbla på mållinjen. Men min ekonomilärare, tillika delägare av skolan, förstod att det var mer. Så en lektion när jag satt och bläddrade i helt fel kapitel av boken sa han åt mig att han skulle gå igenom en sak för klassen och sen skulle vi gå ut och prata. Jag förberedde mig för att få en utskällning. Men när vi gått ut ur klassrummet frågade han vad det var som hände med mig, och om skolan kunde hjälpa på något sätt. Jag berättade allt och började gråta, i övrigt kretsade allt runt andra än mig och att få berätta min version var oerhört befriande. Han hämtade ut mina närmaste vänner och lät mig sitta med dem ett tag. Sedan skickade han in dem igen och började prata med mig om hur vi skule förenkla saker för mig. Han fick berätta för alla på nästa personalmöte hur saker stod till med mig och alla lärare var enormt stöttande. Min mentor under den här tiden förtjänar en så himla stor elloge för att hon fick mig att känna mig trygg och alltid ha någon att prata med. 

Jag grät på studenten med, för att den tiden var slut, och jag var tacksam till allt skolan gett mig. Jag åker fortfarande tillbaka till min gymnasieskola ibland, är ordförande för dess allumniförrening, var värdinna på skolans 10-årsjubileum. Lärarnas pepp har fortfarande inte tystnat utan min bror som går där nu skickar fortfarande lyckohälsningar från dem ibland. 

Med alla de här historierna, och flera till som jag ändå lyckats sollra bort så är det svårt att välja en sak som varit mer signifikant än de andra.

En natt förra vintern satt jag i mina föräldrars kök. Någon av dem frågade om jag var rädd när jag svimmade i Indien. Visst var jag det, inne på subway med bara män, jag hade precis tagit ut pengar på bankomaten och inte hunnit lämna upp dem på rummet än. Jag skulle ju bara köpa något att dricka först. Även om inte indiska gruppvåldtäkter förekom i svenska medier än så förekom de där och det var jag väl medveten om, jag visste hur lite jag skulle försvara mig från både rån och våldtäkter om jag svimmade så min sista tanke var "jag ska inte svimma". Sen var allt svart. Sen hörde jag hur massa röster skrek "Mam!?" sen kände jag hur någon skakade på mig och lyfte min överkropp från disken, jag började få tillbaka synen samtidigt som ett par män hjälpte mig till närmaste stol. Han som jobbade kom ut med ett glas vatten. Min pappa trodde att folk slängt vatten över mig, men så kul var det inte. Sedan fick jag en macka och blev tvingad att dricka ett glas vatten till innan jag gick hem. Den dagen ringde min mamma mormor och sa "Nella är inte död, men det har hänt något. Jag känner det på mig." Jag tror den där modersinstinkten fick nog många kvinnor brända som häxor, det är ju något magiskt i att en mor kan veta att något hänt dottern på andra sidan jorden utan att de kontaktat varandra.
Under det dryga året jag varit hemma i Sverige efter den incidenten så har jag handgripligen fått rycka in och hjälpa 4 olika människor, vid olika tillfällen och på olika platser.
Första gången var för ganska exakt ett år sedan på Jakobsbergs station. Min kompis hade uppmärksammat en kille och bad mig spana in honom. Jag hann inte fram med blicken till honom för jag fastnade på mannen som låg livlös framför honom. Jag hade sett mannen strax innan och visste att han var väldigt berusad så jag gick dit och frågade kvinnan som satt precis vid honom om han lagt sig där självmant eller om han ramlat. Hon tog sin hand för sina ögon, vred bort huvudet och sa i turbofart "jag har inte sett något!". Ingen av alla andra människor som var där sa något heller. Så jag gick fram till mannen, skakade lite liv i honom, ropade åt min kompis att hon skulle hjälpa mig. Det kom även fram en annan tjej, med en kompis lika motvillig som min, hon hjälpte mig att få upp mannen på fötter och sätta honom upp. Vi bad våra vänner gå och ringa efter hjälp. Till slut var mannen vid fullt medvetande. Han berättade om sin storhetstid på 90talet. Om hur han var ihop med Agnetha Sjödin. Om hur hans bror tog en överdos och dog. Hur han saknar sin bror varenda dag. Sedan kom ordningsvakterna med sin machoattityd. Stämningen blev hektisk, de hade ingen repekt för mannen alls utan ville bara få bort honom från stationen.
Andra gången var i somras. Jag och Lisa åt på en restaurang. Det var sent och vi var de sista gästerna. Vi satt på uteserveringen och vår servitör var rolig. Han var ute och hämtade tallrikar som andra gäster lämnat, när han gick in hörde vi ett kras. Vi trodde först att vår virriga servitör bara tappat dem och kunde inte hålla oss för fniss. Sen kom en annan man som jobbade ut och skrek "emergency!", vi sprang in och vår servitör hade fått ett epleptiskt anfall. Lisa var snabbast fram till honom. Jag fick i stället sköta telefonen, ingen av de andra som jobbade på restaurangen kunde svenska och bara bräcklig engelska.
Tredje gången var när jag var och träffade min indiska familj i Örebro. Vi hade ätit middag och skulle tillbaka till lägenheten, på vägen kom en kille fram och frågade efter vägen. Jag tror att han var hög eller väldigt full, men ändå glad. Sedan fick han ett telefonsamtal och blev helt förändrat, stirrig och stressad. Han sa att vi kunde få hans nya iPhone, helt gratis. Vi tänkte att den var stulen och ägaren ringt så vi tog den för att kunna lämna tillbaka den. Killen gick iväg och telefonen ringde igen. Min kompis som svarade bad personen som ringde beskriva ägaren av telefonen, det var han som gett den till oss. Samtidigt som vi inser det så säger min andra kompis "kolla nu slänger han sin plånbok med!". Jag ser honom gå emot ån och förstår precis vad han tänker, varför han gör sig av med allt av värde. Min kompis springer efter plånboken för att ge honom den igen. Jag springer efter honom. Rakt ut på gatan, hade det kommit en bil hade den säkert kört över mig. Jag har ungefär 1 meter kvar och ser hur han börjar klättra upp på räcket. Jag tänker att jag inte kommer hinnan i tid och jag skriker högt, jag vet inte ens vad jag skriker, men jag skriker, och jag springer. Den där metern som just då ter sig vara en mil. Jag tänker att jag får hoppa efter honom. Men en av killarna i grabbgänget som står precis vid räcket hör mig skrika och vänder sig om. Killen på broräcket har precis börjat lyfta ena benet när jag och killen från grabbgänget får tag på varsin arm och drar ner honom. Han försöker slå sig loss men vi håller fast honom. När mina kompisar kommer fram så fattar de inte vad som hänt. Ett par ordningsvakter dyker upp och tar över situationen. Jag försöker säga att killen är suicid, men jag vet inte om de hör, de ger mig ingen som helst bekräftelse. Killen blir mer och mer våldsam och vakterna brottar ner honom. Då går jag och mina kompisar. Först dagen efter på tåget hem så inser jag vad som egentligen hänt, och alla tänk-om-scenarion spelas upp som skräckfilmer i mitt huvud.
Fjärde gången jag fick rycka in var i söndags på McDonalds vid norrmalmstorg. Jag sitter och dricker kaffe med min syster i väntan på att hjälpa till vid en manifestation för alla människors lika värde. Plötsligt hör vi en man bakom oss säga "sick, sick!". Vi ser kvinnan som sitter vid bordet bakom oss med huvudet i händerna. Mannen vi hört är en av hennes vänner som hämtat personal. Killen frågar om kvinnan vill ha vatten eller något, men hon är tydlig och säger bara ett ord "ambulance!", hennes vän upprepar. Killen säger okey. Det känns som om han bara ska iväg och hämta en telefon, istället kommer han tillbaka med hon som verkar ansvarig för restaurangen just den här dagen. Hon frågar hur kvinnan mår, eftersom att varken kvinnan eller hennes två vänner kan svenska och inte verkar speciellt bra på engelska så har de svårt att uttrycka sig, speciellt när tjejen stressar dem. Så jag frågar kvinnan mer lugnt vad som är fel och får fram att hon är väldigt yr. Kvinnan ser även ut som om hon ska svimma vilken sekund som helst. Men tjejen som är ansvarig undrar om hon inte bara kan gå till sitt hotellrum och vila en stund, hon säger även på svenska till mig, det kanske inte är värt att ringa 112 direkt. Jag svarar på det påståendet att jag hellre ringer en gång för mycket än att låta någon gå upp och dö på sitt hotellrum, samtidigt tar jag fram min egen telefon och gör mig redo att ringa själv. Då ringer tjejen motvilligt efter en ambulans. I samma stund så trillar kvinnan omkull, jag och hennes två vänner hjälper henne upp. Kvinnan börjar spy i en påse jag hjälper till att hålla upp med ena handen samtidigt som jag håller bort hennes hår med andra handen. Efter ett tag kommer tjejen tillbaka och säger att det kommer ta en timme för ambulansen att komma fram så att hon kanske ska ringa en taxi i stället? Vid det här laget har kvinnan hunnit trilla omkull en gång till och den här gången varit bortom medvetande någon sekund. Så jag säger åt henne att ringa vem som helst bara någon tar kvinnan till sjukhus. Medan vi väntar fortsätter kvinnan att spy och trilla omkull och varje gång förlorar hon medvetande lite längre tid. När taxin väl kommer bli chauffören arg för att vi inte ringt dit en ambulans i stället. Men efter mycket möda så får vi in kvinnan i taxin.
Bara 1 av de här 4 gångerna har jag och mitt sällskap varit de enda på plats, de resterande 3 så har jag varit på platser med mycket folk men de flesta har valt att inte lägga sig i situationen. Alla gånger har jag fått ta initiativet och först efter att jag sagt till så har någon hjälpt till, men fler har bara tittat på eller tittat bort.

Så när jag svarade mina föräldrar spontant utan att egentligen tänka att jag hellre svimmar i Indien än i Sverige så hade jag nog en poäng. En hel restaurang med män som hade valet att våldta och råna mig (let's face it jag hade inte mycket att sätta emot där och då) valde att istället hjälpa mig, trots att flera av dem förmodligen hatar mig enbart för att jag är vit.
I Sverige får vi hoppas att vi har turen att någon med civilkurage är på plats. För tydligen ser vi hellre söta killar än avsvimmade alkisar, blundat gärna för det misserabla framför våra ögon, gör inte en stor grej av något, hjälper inte de som är i underläge för att de inte kan språket och springer inte fram för att dra ner någon från broräcket. När en människa är medvetslös, skriker eller försöker ta sitt liv så är det vår plikt som medmänniskor att rycka in. Kasta Jante-lagen så långt bort du bara kan då och var en hjälte. Kanske borde vi tvinga varenda barn i svensk skola att lära sig om Raul Wallenberg, den svenska rikemanspojken som gav upp allt, till och med sin frihet och sitt liv, för att hjälpa andra.
Jag begär inte att alla ska åka till Syrien, Afghanistan eller Krim för att rädda krigsoffer, men värna om medmänniskorna på våra egna gator är det minsta vi kan göra. Jag vill heller inte höra massa beröm om hur bra det är att jag rycker in, det ska vara en självklarhet. Som att vi inte tackar folk för att de är hygieniska och tvättar händerna efter de varit på toaletten, det förutsätter vi att folk gör när de är äldre än 5. Det här samhället skulle vara trevligare och tryggare för oss alla om vi slutade vara så självupptagna och likgiltiga till andra människor, bara för att vi inte känner dem personligen. 

tycker att det är lite sorgligt att den här låten som släpptes 1978 fortfarande har en högst aktuell text, med tanke på hur domarna ser ut gällande sexualbrott. Ändå en bra låt. 

 

imorse började jag tokle av det här klippet. 

sen har jag varit glad för annat, mer om det imorgon!

 

Loggar in och ser att jag har några besökare i princip varenda dag, kära människor, jag har ingen aning om vilka ni är, men jag får nästan dåligt samvete över att inte uppdaterat på flera månader! Så det här inlägget är till er, långt och utelämnande. 

Jag har inte skrivit här på snart 5 månader, och då kan en ju undra om ekorrehjulet snurrat på eller om det skett några förändringar i tillvaron.

Det här knappa halvåret har varit extremt händelserikt, förfärligt dåligt och himleskt bra. Ibland i olika perioder, ibland på samma gång, ibland har jag varit öppen med det ibland tror jag inte min närhet haft någon aning om vilka känslostormar som rör sig inom mig.

Någonstans i allt det här tappade jag förmågan att gråta, sista gången jag lät känslorna släppa var när min bror skulle ha fyllt 18 år en fredag. Jag fyllde min lägenhet med tonerna av Enya, läste boken jag fick i julklapp året han försvann, tänkte på förra året då jag fick sår på mina händer för att få bort snön som som täckte hans grav och var ivägen för blomorna och lyktan jag köpt. Och jag grät, den där befriande gråten, den där jag saknar. På kvällen drog jag på fest med gött folk, pratade tills en vän satte i öronproppar för att slippa höra (en handling enbart i kärlekens tecken), skrattade massor, smsade hjärtekrossande sms med min mamma. Jag kan hata världen innerligt för att mina föräldrar behövt gå igenom att förlora ett barn, det är så förbannat orättvist och när jag tänker på det vill jag spotta på karma och skrika rakt ut. Den där dagen är jobbig varje år, och jag har börjat acceptera att den alltid kommer vara det, att tiden inte kommer läka alla sår, men att det är okey ändå. 

När vi är inne på allt jobbigt så har jag förlorat min bästa vän, jag vet inte riktigt hur eller varför. En dag stod ett meddelande på min spegel och så var allt bara slut. Morfar opererades och jag fick någon slags förlamande chock av rädsla. Men allt gick bra med det så jag borde bara andas ut och sluta oroa mig. 
Men nog om tråkigheter, livet har varit fint med! Färdig med socionomstudier och hoppade på genus istället. så himla nöjd med det beslutet! Medan jag sitter och låter blodet pumpa hårt i min feministiska ådra så försöker jag bestämma mig för vad jag ska bli när jag blir stor, och jag har vågat börja drömma igen. Jag älskar min familj och mina vänner av hela mitt hjärta. Jag har haft roliga utekvällar och mysiga hemmakvällar. Jag tittar på fotboll rätt ofta och skriker högt både när det går bra och dåligt, när Chili är här är han med och ylar när det går bra och morrar när det går dåligt - den där hunden är fenomenal! Jag spenderade typ hela december med Lisa, sen flyttade hon till Gotland så jag tog en trip dit för att hälsa på. Min kära syster har gett mig en gitarr som jag planerar lära mig spela på, kanske är inom en 5-årsperiod en rimlig tidsram? Jag har även fått massa fina saker till min lägenhet, den börjar bli riktigt fin och inreda den är något av en hobby numera! 

Även om jag tog upp en massa tråkiga saker så är tillvaron överlag väldigt fin här i mitt fiske-hus. Mina tankar befinner sig i Indien mer ofta än sällan, på gott och ont. Jag saknar min skrotunge, jag hatar kvinnoförtrycket, jag saknar känslan där, inte lukterna alls. Jag tror mina tankar tog sig dit när jag saknade värmen, när jag tänkte på jämställdhet globalt, när ett jävla äckel tafsade på mig i tunnelbanan och jag ville slå sönder honom med feministboken jag bar runt i min väska (men jag gjorde det inte). Nu är i alla fall våren här, jag hoppas att den stannar tills sommaren tar över. Jag har redan börjat göra i ordning min balkong, men väntar med att odla blommor och kryddor ett tag till. Jag hoppas att pollen kommer att vara snäll i år. Och jag hoppas att ni som läser det här mår bra. 

sitter här och skriver på en tenta. fundera över avvikande beteenden i familjer, hur mycket kan vara fel (let's face it, ingen familj är perfekt) innan någon utifrån måste bryta in? Började tänka på min egen uppväxt i ett radhusområde i en småstad.
Som jag minns det var allt frid och fröjd till en början, jag kunde inte bestämma mig för om det var bäst att sova hos mormor och morfar eller mamma och pappa. VI hälsade på varandra ofta och jag hade ett eget rum hos mormor och morfar (det min mamma snodde för ett tag sen). Jag kunde ångra mig flera gånger en kväll gällande var jag skulle sova så pappa och morfar fick möta upp varandra på den lilla bron över diket vid pulkabacken och ta med mig till rätt sovplats.
Sen fick jag en bror, sen förlorade jag en bror. Jag minns att vi lekte med honom natten innan, men att vi skulle sova och fick leka mer imorgon. Sen var det ambulanser i vår lägenhet, jag tror att mamma och pappa var i köket, jag och min syster pratade med en av ambulanskillarna, jag vet att vi pratade om vad min bror hade för body på sig. Den var vit med bilar i massor av färger, vi pratade om vilka färger det var och det där samtalet glömmer jag aldrig. Jag hittade den där bodyn för något år sen, jag har aldrig pratat om den efter den där stunden i hallen, men jag vet att det var den för jag kände igen den och de hade klippt sönder den på vänster sida, jag antar att de försökte rädda honom med HLR. Den där ambulanskillen var nog den enda från sjukvården som pratade med oss barn om vår bror. Sköteskarn som hade hand om oss på sjukhuset under dagen svarade inte på varför alla vuxna personer i vår närhet grät, hon ville bara läsa i en bok om dinosaurier. På kvällen skickades vi hem med våra föräldrar som om våra liv skulle fortsätta som om inget hänt, jag och mamma såg polstjärnan genom sovrumsfönstret och konstaterade att det är där de döda bor. På kyrkis introducerades jag för teodicéproblemet när lärarna försökte stötta genom att säga att Gud var med vår familj i allt som hände och det enda jag kunde höra var "det finns ingen anledning att din bror dog, han var inte sjuk, men Gud dödade honom" (jag konfirmerade mig inte sen samma år som min bror skulle ha fyllt 10 år).
Efter allt det där sa mamma att vi skulle flytta till mormor och morfars hus, jag blev lycklig och trodde att jag aldrig mer skulle behöva välja var jag skulle sova, jag hade rätt på sätt och vis. Problemet var bara att mormor och morfar flyttade till en annan stad, 5 minuters gångväg blev nu till 30 minuters bilresa, det är mycket för en 4åring.
Barndomen i radhus var ändå rätt fin, vi var en hel drös med kommunistiska ungar som samlades och lekte lekar. På gräsfältet mellan min hage och Lokes hage brukade vi köra fotboll, under hökens vingar kom och Ett Två Tre Röda Stjärna. Vid vår tvättstuga var samlingspunkten för kurragöma, tjuv och polis , burken och liknande. Vår hage var bästa lekhagen, med alla backar runt hagen är den som gjord för cykelrace.
När vi var osams grupperade vi oss och kastade vi sten emot varandra, eller hade gerillakrig och gömde oss i buskar och hoppade på varandra när vi som minst ande det och vi slogs ordentligt ska ni veta. Sen var vi vänner igen, en sten i ögat eller en spark emot halsen glömdes bort över en middag.
VI gick ihop oss och förde demonstrationer ibland. En gång när någon vuxen tyckte det var en bra idé att bygga hus i vår pulkabacke. Det tyckte inte vi barn. Så vi ritade bilder på ungar som åkte pulka och krockade i hus och tejpade fast på spadar och sånt, sedan stod vi utanför allhuset med våra plakat när folk skulle gå in till mötet och rösta om detta. Vi viftade med våra plakat och skrek "vi vill ha vår pulkabacke kvar". Det blev inget husbygge och de skrev om oss i protokollet. En annan gång hade en granne sparkat in en katt (som olovligt gått in i hans hus) i väggen. Grannen skyllde på att han var allergisk och att det var kattens eget fel om den går in till honom när vi barn gnällde på honom. Då tog vi fram penna och papper igen, ritade en katt och skrev namn och adress på grannen, djurplågare, sparkar in katter i väggar så att tavlorna skakar på andra sidan väggen (det hade vi vittne på nämligen) och så satte vi upp lapparna i byns två mataffärer och ställde oss utanför hans dörr och skrek att han var en djurplågare. Han bad om ursäkt så att vi tog ner lapparna.
En sommar byggde vi två kojor i skogen, i början tävlade vi om vilken som var bäst men sen kom vi på att båda kojorna kunde bli bättre om vi samarbetade.
När vi var lite äldre gav vi oss in i filmbranschen. Vi hade ett stort projekt en gång när typ alla ungar var med, det var en skräckfilm och precis alla utom mördaren dog och filmen slutade med att mördaren sa (det som även var filmens titel) "Vilken underbar dag!". Vi själva tyckte att den var grymt bra! Men några kompisars mamma tog en överdos när hon sett den så jag vet inte.. Min syster och jag hade glömt något hemma hos dem så vi gick dit på kvällen, då låg mamman på golvet (jag tror hon tagit whiskey och tabletter) vi fick lova att inte säga något till någon. Vi höll inte det löftet utan berättade för våra föräldrar som ringde ambulansen.
På helgerna hängde vi ofta med två andra som är i vår ålder, de var nästan som systrar till oss. VI höll shower och teaterföreställningar för våra föräldrar, ibland var det gratis men kände vi att vi gjorde något riktigt bra kunde de kosta en slant och ville man inte betala så blev det dyrare och man behövde titta.

Jag skrattar åt det mesta vi gjorde, det har format mig till den jag är idag och jag vill inte vara någon annan, vi var så förbannat helhjärtade och det beundrar jag oss för såhär i efterhand.
Vad vill jag ha sagt med detta mastodontinlägg? Egentligen ingenting, jag ville kanske bara skriva av mig och undrar om något faktiskt blivit bättre om vi fått någon insats eller om vi ändå blivit samma individer med liknande vinster och förluster i slutändan i alla fall. Hade vi hanterat alla nära-döden-upplevelser vi stött på senare likadant, hade vi gjort det till något större eller kunnat hantera det bättre? När hjälper det att gå in och när ska man bara låta tiden läka såren? Sånt funderar jag på i natten.

Åkte hem till mamma och pappa i onsdags.
Det är längesen jag längtade hem så mycket som jag gjorde då, så det var fint att komma hem.
På fredag åkte jag till min gamla gymnasieskola, Nyköpings Enskilda, igen. Kom dit på morgonen och satt fram till lunch och fixade sista-minuten-planering. Satt i min gamla lärares rum och jobbade vid datorn, elever kom in och frågade saker, jag svarade på vilken lärare som satt var och lånade ut häftapparaten, jag skrev ut papper och fick hämta dem från personalens skrivare. Tillbaka dit där jag var ett barn men den här gången som vuxen.
Sedan berättade jag snabbt för varenda elev på skolan vad en alumniförening är och vad jag gjort sedan den där sommardagen då jag sprang av båten med tårfyllda ögon, sång i halsen, vit klänning och vit mössa. Jag lyssnade även på vad andra haft för sig och sedan lekte jag ordförande på ett årsmöte.
När jag och min syster tog bussen ut till skogen där mamma och pappa har sin husvagn var busschauffören inte säker på om han verkligen ville släppa av oss, det var så mörkt och vi var uppenbart inte såna som bor där alltid. Men vi gick en promenad i mörkret, hittade fram och där satt mamma och pappa och spelade Lars Winnerbäck. En annan morgon väckte mamma oss andra genom att spela Veronica Maggio på högsta volym. Ibland har de bra musiksmak min kära familj.
Några andra som har sin husvagn där bor i Jakobsberg, de var snälla nog att köra hem ett litet bord som nu är hallbyrå hemma hos mig. Jag stannade kvar för middag med mormor och morfar som kom och hälsade på.
Väl hemma i lägenheten så är jag otroligt glad att slippa den där jäkla flyttkartongen med en filt över och i stället ha en riktig möbel (för er som vill se så finns det en länk till min instagram till höger), första intrycket när man kommer in är så många gånger bättre nu! Jag fixade även ett ljus i en vinflaska. Hade problem att hitta dåliga stearinljus som rinner, men en vän hjälpte mig lösa problemet. så här kommer hur ni gör för att få till såna där coola ljusstakar som typ pirater hade förr i tiden.
Du behöver:
Vinflaska.
2 långa stearinljus
tändare
Så här gör du:
Drick upp vinet. Nyktra till, det är nog farligt att leka med ljus efter en flaska vin. Sätt i ena ljuset i vinflaskan. Tänd det. Håll det andra uppochner ovanför det brinnande ljuset och snurra det, både runt sig själv och flaskan.
Det blir snyggt och tar inte så fasligt lång tid. Problemet med rinniga stearinljus är ju dock att det även rinner stearin på bordet eller vad flaskan nu står på, men jag har lösningen på det med (om man nu inte orkar vara smart och lägga något under precis när man fixar)!
Du behöver:
Strykjärn
Papper
Såhär gör du:
Lägg pappret på stearinet. Sätt i kontakten till strykjärnet i väggen. Stryk över pappret. Pappret kommer absorbera upp allt stearin så att det inte syns alls att det varit där, bättre än skrapa! Fungerar även på kläder.

Jag har en förhoppning om att mina föräldrar vill köra hem mig och mina saker på söndag. 

Saken är bara den att det krävs ju en viss ordning hemma när föräldrarna ska hälsa på. Det är ju dels viktigt att alla stora ytor är hyfsat fina och dammfria, det syns ju snabbt annars. Sedan är min uppfattning att föräldrar, speciellt mammor, har små ställen där de kollar städningens äkthet och ordentlighet.

Jag vet inte om det här är något ni andra märkt av? Men när den översiktliga inspektionen är godkänd så kollas ett litet ställe, lätt att glömma, upp. Jag föll en gång på de översta hyllplanen. Mamma och pappa föll en gång på sopskåpet. Och jag tror att min mamma inspekterar toaletten, detta baserar jag på hur ordentligt hon städar där själv, det verkar viktigt, så jag städar där ordentligt innan mamma kommer. Nu har jag även städat vårat äckliga sopskåp så att mormor kan hälsa på. 

Men det får inte vara alldeles för städat heller, då blir det bara fjäsk, det ska vara på en nivå så att föräldrarna kan känna sig lugna att barnen kan städa, inte mer än så. 

Sedan har lägstanivån på stökighet varit förfärligt låg här hemma när tentaångest, sjukdom och sånt kommit i vägen. Nu har jag bestämt mig för att höja den igen. Inte så att jag kan bjuda hem kungen och vara stolt över min städade och rena lägenhet, inte alls. Bara så att någon kan titta förbi utan förvarning och så behöver jag inte skämmas. 

Du har nu läst ett helt otroligt onödigt inlägg om städning, grattis, jag bjuder på den underhållningen idag.

Jag vet att den snart är här, tiden jag längtar till.

Jag fyller år, det är jul & jag tar examen - inom loppet av 3 månader.

Jag förstår om ni redan spenderat många sömnlösa nätter och undrat, vad ska jag köpa, vad vill hon ha?

Tro mig, jag har också legat sömnlös och undrat. Så jag tänkte att jag ger er lite inspiration, ni kan absolut tänka utanför boxen med, och jag förväntar mig absolut inte att få alla de här sakerna, men här kommer lite förslag på ting som kan göra mig glad.

• Uppmärksamhet och bekräftelse i alla dess former - om jag någon gång ska få det så!
• En byrå att ha under hallspegeln - gärna med "en hylla under" där jag kan ställa träningsgrjor och så ett "vanligt hyllplan" där man kan ställa ljus och så. men nu har vi en flyttkartong med en filt över så jag är inte så kräsen, inte alls faktiskt. (CHECK)
• Hemmasaker - glas, koppar, ljusstakar, handdukar, sängkläder, filtar, tavlor, you name it
• Kläder - träningskläder, vardagskläder, finkläder, jag gillar kläder. (Tröjor storlek S, Byxor storlek 38.)
• Accessoarer - smycken, sjalar, hårsaker och sånt 
• Ett jobb - gärna ett rätt välbetalt socionomjobb
• Drömprins - om du vet någon med en fantastisk personlighet på alla sätt och vis, vackra ögon, snygg överkropp etc, inte upptagen, inte bög (inget ont om bögar, men drömprinsen måste gilla mig med annars faller liksom hela grejen)
• Smal helkroppssegel - gärna med guldram
• Delikatesser (typ) - goda teer, choklad, vin, etc
• Hemelektronik - mjölkskumare(?), blender, stavmixer, bra-att-ha-saker 
• stor väska - ja jag är en baglady. då kan jag vara det med stil. 
• gitarr - och/eller lektioner i hur man spelar gitarr

År&Dar, bandet jag blev lite småkär i när jag upptäckte dem igår.

hur har jag missat er hela mitt liv? 

Vila i frid kära Kristian Gidlund.
Tack för musiken jag spelade på min iPod i hemlighet för att jag inte ville erkänna att min syster hade bra musiksmak.
Men fram för allt Tack för dina vackra texter, din öppenhet om en hänsynslös sjukdom som tar utan en tanke på att ge någonting tillbaka.
Tack för att du pratar om döden, den ingen av oss kommer undan hur vi än försöker glömma bort dess existens. Jag har alltid känt den nära, som om den flåsar mig i nacken och tar alla runt omkring mig en efter en, jag har hatat det tabu som rått kring döden, kring vår dödlighet, kring att vi alla är döende från den sekunden vi börjar leva.

Det är en sorglig sanning, men att läsa din version av den har varit lika befriande som förfärligt. Jag hoppas att du kan ha luckrat upp tystnaden lite. Att helvetet du fått gå igenom inte varit helt förgäves.
Tack för allt, ta hand om dig i Nangijala.

Ni andra, ni som ännu får ta del av livet, lyssna på Sugarplum Fairy och tänk på trummorna. Läs hans texter. Genom oss kan en del av hans själ leva vidare här på jorden. 

jag började visserligen dagen med att försova mig, men alltså det är ju typ rutin i mitt liv, dagen räknas från lunchtid då jag börjar fungera som levande varelse på jorden.
Åt god lunch med fina människor och diskuterade bra och vettiga saker, typ mitt blivande yrke och sånt.
Sen hängde jag med en superstar från Uganda, flätade hår och pluggade samtidigt. Hello multitasking!
Sen satt jag på ett café och sjöng visst högt utan att riktigt vara medveten om det själv, måste jobba på det där. men min kursare skrev ett mail att det var fint och jag väljer att lita på hennes omdöme, det känns lite bättre att underhålla ett fullsatt café då liksom.
Efter ett rätt mysigt grupparbetande där vi mest kom fram till att vi får freestylea imorgon så drog jag till gymmet. Hade svårt att hålla mig från att skratta högt när jag började minnas saker från Indien. Typ när min Bill/Bull stod med bara bröst i omklädningsrummet och chockade vår mauchie. Lite senare förklarade en annan indisk kvinna de brukar byta om lite mer avskilt, sedan förstod vi att nakenhet är rätt tabu i Indien, alltid. Kom även på när de indiska kvinnorna typ pratade skit om oss svenskor för att vi inte använde en spray innan träningen, så vi köpte en sån spray, man vill ju passa in liksom. En gång tog vi på den i lägenheten och de andra höll typ på att dö för att den var så stark. I Sverige ombeds vi att inte använda parfym, hårspray och dylikt för att respektera allergikerna, de har de fan tufft i Indien.
Träningen var för övrigt det första som fick mig att må så där galet bra med sprudlande endorfiner på tre galet långa dagar. Hon som ledde passet i tisdags frågade till och med idag om jag var låg då, det känns fint när någon ser en och bryr sig. Och så känns det fint att vara back on track också.

nu tänkte jag lägga upp lite svensk musik som jag tycker är bra. Kanske inte de låtarna jag tycker är bäst i världen och inte utav de artister som jag ofta pratar om, men de låtar som ändå rör en del av mitt hjärta och själ. 

 

 

 

 

 

 

 

Jag började dagen med att försova mig, missa pendeln och komma försent. Nu blev ni bra förvånade va?
sen satt jag på en rätt bra föreläsning och önskade att kvinnan kunde sluta prata och låta mig få lyssna igenom Veronica Maggios skiva som äntligen släppts nu. Jag blev inte besviken när jag väl gjorde det, typ samma sekund som vi fick sluta. Hela Huset är en duett hon gör med Håkan Hellström, jag tänker inte ens försöka beskriva lyckoruset och öronorgasmen som uppstod när jag hörde den.
Sen åt jag en kanelbulle med en vaniljbulleman. Och det rimmar väl inte så bra med min hårdträningsperiod, men det är kanelbullens dag och då räknas det knappt som att unna sig, bara hedra traditioner typ. Jag menar ingen av oss hade haft kanelbulle som förstahandsval, men vi offrade oss dagen till ära. Så jävla nobelt när man tänker på det. Vi inhandlade även epic presenter till morgondagens födelsedagsbarn med tema humor, sexism och allmän hyllning till tjejen i förhållandet.
När jag kom hem kom den bästa vikarierande husmodern som jag vet och gav mig mat. Jag kommer aldrig svälta när det fortsätter trilla in sjukt goda matlådor i kingsize i min frys. Svenska kyrkan utfodrar minst en fattig student, det är jag tacksam för!
Sedan bröt jag mitt shoppingförbud och handlade en t-shirt. Men det var ett sjukt bra pris. Och den ser ut som en stjärnhimmel med ett stort, knallgult W på. Hade jag sökt hjälp för det här med min shopping skulle min psykolog skriva i sina journaler "Fröken Wadle hade varit en idiot och förmodligen fått stora psykiska men för livet om hon inte skulle nappa på det här erbjudandet. Ett fullt förståeligt återfall" För övrigt så älskar jag ruset som uppstår efter ett bra köp och WESC-affären i Barkarby spelar alltid bra musik som gör mig glad, idag var det Noah and the whale. Nu har jag kanske inte gjort mig förtjänt av självuppmuntran av det här slaget just idag. 
Så nu ska jag plugga denna fredagkväll. Duktigt! Väger lätt upp alla inte helt fenomenala val som jag gjort idag.